Vad händer med våra barn ???

Satt och läste kvällstidningarna på nätet och slås av det faktum att våldet kryper bara lägre och lägre ner i åldrarna. I Expressen står det om att de dömer småbarn som vuxna i Amerika.

Då ställer jag mig frågande, var i h-vete är föräldrarna. På 80- och 90-talet så var det "curling-föräldrar" som gällde. Vad kallar vi det nu då, slit-och-släng-föräldrar.

Pratade med en bekant för ett tag sedan och hon var lite förbenad för att skolan klagade på hennes barn. Varför, jo de hade lite taskig attityd där. Hon ansåg att det var skolans ansvar att typ "fostra" hennes barn när de var där. Hennes skyldighet som förälder gällde utanför skolan. De värdegrunder och förhållningssätt som barnen har ska de ha lärt sig hemma. Hur man beter sig bland andra människor, att ta ansvar för sina handlingar. Att alla handligar leder till positiva eller negativa konsekvenser. Men va sjutton, skaffar man barn så skaffar man dom på heltid. Ungefär som gemensam föräldrar som tror att de inte har något ansvar bara för att just denna vecka så är de hos den andra.

Jag vet inte om det är jag som är jollrig men nog är det väl ändå föräldrarnas arbete att lära sina barn vett och etikett? Vad som är rätt och fel?

Som att det nu senaste tiden stått en hel del om ungar som dödar. Var finns föräldrarna? Har de ingen kontakt med sina barn. ingen koll, inga förtroliga samtal? Hur kan barn gå och fundera på att slå ihjäl någon utan att föräldrarna märker något. Kan det vara så sjukt att det finns föräldrar som låter barnen klara sig själv för att det är lättare än att ta en konflikt? Fri uppfostran, kravlöst samhälle, sköt dig själv och skit i andra...... Är det så himla viktigt att ha stor villa, ny dyra saker, skryt semestrar och annat lull lull att man är beredd att jobba konstant och missa sina barn.

Boendet tar största delen av lönen och sen ska resten räcka till....precis, resten. Ser man sen till att 60 % av alla barn bor i villa och endast 29 % bor i flerfamiljshus. Många barn är nöjd bara de har ett eget rum med lite lull lull. Om de skulle råka bo i villa eller lägenhet verkar inte vara av prio för dem. Så detta med villa, vem är det som styr detta, att man ska bo där och inte i lägenhet. Klart jag också ville ha en villa med trädgård och allt när barnen var små. Och betydligt skönare är det ju med egen trädgård när barnen är små. Bara öppna dörren och släppa ut dom på grönbete.

Men när barnen blir större, hur många är det då som leker i trädgården, har en uppblåsbar pool, spelar kubb med familjen eller badminton. OK, vissa tonåringar vill ha en studsmatta och då kan man behöva en liten gräsplätt. Men det behövs inte en jätte tomt för det, radhus kanske? Ja, nu finns det ju de som har råd med att bo i dyra villor och då naturligtvis ska göra det om de vill det. Men glöm inte barnen bara, för de förlorar alla på.

Men 2007 låg snittpriset för en villa på 1 727 000 kronor. Det är många kronor som går bara där för boendet. Kollar man runt lite på nätet så ser man att det finns betydligt dyrare villor än så, även där vi bor. Ett radhus är ju också nått man kan titta på för de är betydligt billigare än villaoch i vissa fall billigare än en bostadsrätt. Runt 900 000 kronor för ett radhus, nästan hälften så dyrt och mer pengar i börsen. Sen har vi bostadsrättslägenheter/hus som i vissa fall blir billager än en hyreslägenhet.

Så man kan ju fundera på varför denna hets efter att bo så stort och dyrt man bara kan. Varför inte bo lite billigare och jobba mindre, ha lite mer tid för sina barn. Lär känna era barn, vem de verkligen är. Jag vet ju inte hur det funkar hos andra men middagen är jätte viktig hos oss. Då kan man sitta ner alla och äta i lugn och ro och prata. Fråga om dagen, hur det varit och om det har varit något. Vet att i vissa andra familjer så är de inte så noga. Ena föräldern jobbar sent, den ska iväg med kompisar och den kommer när den kommer. Då undrar ju jag, när träffas de alla, hela familjen alltså? På helgen, ja men då är de ofta fullt upp med att fixa i huset, trädgården och bilen måste tvättas. För vi får inte glömma nya bilen. Ännu något som kostar mer än vad det smakar, skryt skryt skryt. Ungarna ska sova över hos någon och föräldrarna ska kanske på middag och de är träningar, matcher och tävlingar. Ja, de är helt enkelt fullt upp. Vem har tid att ta reda på hur barnen mår.

Kan det vara så att vi inte har tid med våra barn på det sätt som de behöver, fast de inte vet det. Vi vuxna har inte tid med någon annan än oss själva, vi måste leva våra drömmar, ta vara på vår tid osv. I dag ser man allt mer sällan små barn i sandlådan med sina föräldrar så man kan ju fundera på var de håller hus. Babysim, babysång och babydans/lek. Det ska hittas på saker hela tiden. Hur många böcker finns det inte idag om hur man ska uppfostra sina barn? Eller kolla bara på hur många sidor som finns på nätet eller tidningar som alla vänder sig till föräldrarna. Och alla har reklam för vad barnen behöver för att bli ett lyckligt barn, kosta vad det kosta vill. Som Svenska mässan som har en Baby och Barn mässa. De går ut med att de är en happening och familjefest med barnens bästa i fokus. Deras utställare, som talar om för föräldrarna vad de ska och måste göra för att just deras barn ska må bra. Och vilken förälder vill att deras barn ska må dåligt eller vara den enda ungen som är utan.

Det är bara att jobba lite mer för att ha råd med mer och träffa sina barn mindre.......

Vad hände med att packa en picknick, ta med sig någon annan och deras barn och bara vara ute en hel dag. Fika och leka, vuxna och barn tillsammans. Min yngsta fick en basketkorg för 3 år sedan. En kväll var vi alla i familjen ute, grannarna med sina barn och så tävlade vi i att lägga straffar, familj mot familj. Ungarna var mellan 7-12 år och vi alla hade skit kul. Ungarna pratar om detta fortfarande och skulle vilja göra om det. Men de vuxna jobbar eller har inte tid eller så måste ungarna på någon aktivitet eller nått annat som de vuxna bestämt. Men ungarna älskade detta, att få vara med sina föräldrar och leka och strunta i alla vuxen-måsten.

Hur många av dagens 12-13 åringar är med familjen ut och plockar bär. Har lite familjetid med grillning och mys eller kanske fiska lite. Ingen som jag känner i alla fall. Äch, va tusan finns ju färdig sylt att köpa på affären. Men det är ju inte det som det handlar om. Utan tiden tillsammans med sina barn. Att visa att tiden är viktig, tiden med sina barn.

Men nu var det inte det som detta inlägg skulle handla om. Men det kan vara en detalj i det jag vill komma fram till. Att dels så blir vi itutade hur vi ska fostra våra barn. Vad och hur vi ska leka med dem. Vilka saker man bara måste ha för att göra dem lyckliga. Hur många timmar per vecka vi ska göra aktiviteter utanför hemmet i ordnade former osv. Det är så att man nästan ska skämmas om man inte gör precis som alla andra. Och nåde den som inte har råd med det eller med alla måste-ha-saker.

Det är bara att jobba lite mer och spara in på annat, som tid med barnen...........

Detta är ju när barnen är små och vi lär dem att de måste vara aktiv eller att man måste ha de nyaste. Tänk hur det blir när barnen blir större och vill ha samma saker då, nä inte samma men nyaste av allt. Stora barn betyder dyra saker. Det är iPod, PSP, Gameboy, X-box, Wii, datorer, laptop, dirtbike, vespa och märkeskläder. Det ska vara gitarrer och förstärkare, träningsläger och häst. Jag säger bara det, var glad att barnens skor kostar drygt 200:- när de är små. Tonåring, märkessko 890:-. Snygg tröja 800:- eller ett par byxor för 1 200:-. Hur ska föräldrarna ha råd med det, jo, jobba mer.

Tänk, jag har inte ens tagit upp den aktivitet som barnen är van vid och vill fortsätta med när de blir äldre. OK, träning är super bra men det kostar tusentals kronor. Och barn som inte tränar nått tittar folk lite snett på, va inga aktiviteter......

Ska man ha råd med detta så måste man arbeta och arbeta mycke. För man ska komma ihåg att boendet är det som tar mest av lönen. Så varför är det så viktigt att bo dyrt och stort? Ungarna bryr sig inte så mycke så länge de har en bra standard på allt annat.

Läste någonstans att numer ska det inte bara vara saker som barnen får när de fyller år, det ska vara en upplevelse. Utlandsresa eller konserter och festivaler. Och sen klagar vuxna på att deras barn bara kräver och kräver och vill ha och vill göra och det utan en motprestation. Men vem är det som har lärt våra barn att ställa alla dessa krav?

Så att det finns föräldrar som inte har tid med sina barn förstår jag men det är barnen som får lida för detta. Det finns många barn idag som inte föräldrarna känner. De vet inte vem de är. De träffar barnen så sällan att den person de träffar emellanåt inte är den de tror. Saker lär inte barn att ta ansvar, upplevelser lär inte barnan vad som är rätt och fel, aktiviteter lär inte barnen att ha förtroliga samtal med föräldrar. Att ha förtroende för en annan människa kräver tillit och tillit kräver att man träffas och umgås och visar vem man är. Respekt för varandra.

Kanske därför som föräldrarna till barn som dödar säger att: nä, vi har inte märkt något. Eller: inte mitt barn, nä det kan jag inte tro. De har inte haft tid att lära känna sina växande barn för de har haft fullt upp med att skaffa dem upplevelser och de materiella. Det finns flera barn på mina barn skola som beter sig jävligt illa, de skriker och bråkar, mobbar och slåss. Men föräldrarna nekar till det, deras barn skulle alllllldrig göra nått sådant. Men vänta lite nu, barnen är i skolan från före 8 varje dag till 16-17, alltså ca 8-9 timmar. Hur många timmar träffar föräldrarna barnen...... Men nä, de vet nog hur deras barn är så de måste vara skolans fel. Och är man gemensam förälder så träffar man dom än mindre.

Men att barn inte har respekt för livet är skrämmande. Att döda någon bara därför att eller för att man kände för det. Läste om de elever som tände eld på lärarens hår när de var på skolresa, hallå var är respekten för andra. Eller alla dessa skolskjutningarna.

Eller den 12-åring som står åtalad för rånmord. Grabben ska ha rånat och skjutit en person mitt i natten, vad nu en 12-åring har ute att göra mitt i natten. Undra var föräldrarna var.... Men i alla fall, nu står han åtalad och riskerar att dömas till livstidsstraff. Eller den 8-åring som stod åtalad för att ha skjutit sin far och hans bekant för att ha utnyttjat pojken sexuellet.

Detta är barn, varför får de ingen hjälp att rätta till sitt liv. En 8-åring, hallå, hur mycket kommer man i håg från när man var 8 år. Detta är ju bara barn och de anses ju inte vara förståndiga nog att ta ansvar för sina liv eller dricka alkohol, rösta eller nått. De anses ju inte vara psykiskt klara för att klara av att ens cykla utan hjälm eller köra bil. Hjärna anses ju vara färdigutvecklad först i tonåren. Men en vuxen som befinner sig på ett barns nivå, utveklingsmässigt, eller har psykiska bekymmer får ju strafflindring.

Men jag ställer mig samma fråga igen, var är föräldrarna? Var är de vuxna samhället som ska hjälpa barn på glid eller utsatta barn. Som mamman i Uppsala (?) som misshandlade sina barn under flera år. Soc hade koll på dem men gjorde inte nått. Hoppla, de måste ha blivit nått missförstånd. Ungefär som fallet med Louise.

Men skrämmande är det, att barn dödar.

De dödar både barn och vuxna, inga spärrar.

Stackars mammor

Blev ombedd att skriva om detta med underhållsbidrag. Ja, vad vet jag om det....jag har det inte även om jag skulle behöva det.

Läste att Mona Sahlin hade uttalat sig om att underhållsstödet skulle höjas. Socialdemokraterna har tidigare velat höja med hela 100:- per månad. Men nu har lilla Mona tänkt om och insett att det nog måste höjas mer...... hur mycket det skulle vara, kanske 200:- per månad.

Har kollat runt lite och inser att det är ensamstående föräldrar som det gäller när man pratar om fattiga mammor. Jo, det finns fattiga ensamstående pappor också, fast inte så många. Men nu är det som det är och jag är en ensamstående mamma med delad vårdnad och därför är de de jag tänker på när jag skriver detta inlägg.

Kollade in försäkringskassan och de har siffran 1 273:- per månad (höjdes 2006 efter att ha varit oförändrat i 12 år) i underhållsbidrag men de skriver även om att man ska i första hand räkna på hur mycket den andra parten tjänar. Tjänar de mycke ska de betala mycke, så är det och så ska det vara enligt mig.

Men nu får ju ensamståenden mammor 1 273:- per månad plus barnbidrag på 1 050:- eller totalt 2 323:- per månad och barn.

Jag som är ensam varannan vecka ska precis som en ensamstående mamma ha boende som räcker åt mig och barnen, samma typer av saker som deras barn behöver, träningar och kläder. Skillnaden är väl att de inte äter här varje vecka, barnen alltså. Sen har vi alla de roliga sakerna som pappan hittar på och som de gärna vill att mamman också ska kunna eller ha råd att göra.

Har nu mamman barnbidraget så förväntas det att hon ska handla alla kläder, och då menar jag alla. Och de som har tonåringar vet vad jag pratar om när jag säger märkeskläder. Och märkeskläder kostar. Och barnen ska ju gärna ha extrakläder för de måste ju finnas kläder hos pappan också. Sen att det finns pappor som inte är så noga med att hålla rätt på allt för det är ju inte han som betalar förstår nog endel.

Genom att man då har delad vårdnad så ska typ fritidsavgiften och dagis räknas på bådas inkomst. Tjänar då den ena mer så höjs avgiften och den ska då delas rakt av. Inte procentuellt efter vad varje förälder tjänar. Idag när arbetslösheten är hög så finns de gott om mammor som är arbetslösa och de flesta sjukskrivningarna är kvinnor. Vill man då spara in pengar på fritids genom att det inte behövs när man är hemma (om barnet inte är för liten såklart) så spelar det ingen roll. För pappan behöver det under sina veckor och mammorna får sin del av räkningen varje månad i alla fall.

Eller en pappa som vill köpa den coolaste cykeln för att ungen vill ha det och pappan anser att barnet borde få det men inte ägnar en tanke åt att mamman kanske inte ha resurser själv att betala sin del. Vips har vi gjort mamman till en elak mamma. Eller den klassiska, men hos pappa får jag 150:- i veckopeng, varför får jag inte samma här hos dig mamma?

Att söka socialbidrag har man inte heller rätt till när pappan tjänar så mycket att barnen har sparande på banken. Man ska tydligen leva upp de pengar som barnen fått av pappan och hans släkt först vilket papporna ofta motsätter sig.....

Så om vi räknar med att dessa mammor ska betala för dubbelt så mycke som en ensamstående mamma så är ju inte barnbidraget värt något. Med andra ord. Dessa mammor har samma kostnad (ofte mer) som ensamstående mammor men helt utan bidrag medans ensamma får ca 2 323:- per barn och månad. Rättvist, skulle inte tro det och det är dessutom dessa som det är synd om och borde få högre bidrag varje månad. Dessa ensamstående mammor kan söka bidrag från fonder och stiftelser till semester och andra förnödenheter, något som inte de flesta fattiga gemensamma mammor kan.....de har ju bara barnen var annan vecka. Under 2006 uppgav hjälporganisationerna att 80% av ansökningarna kom från ensamstående mammor.

Dessutom så slipper ju en ensamstående mamma pressen på sig från någon pappa som ska tycka och tänka. Och pressen på att erbjuda sina barn samma/liknande standard som hos pappan är enorm. Säkert fler saker som borde räknas upp men jag kommer inte på just nu, hungern kallar. Ni får väl lämna en kommentar och jag får väl skriva ett tillägg.

Tyvärr är det lite svårt att hitta siffror på hur statistiken ser ut för gemensamma föräldrar. I vissa fall så räknas de som ensamstående och inte i andra.

När det gäller skillnad i inkomst så hittade jag lite smått och gott:

E24 skrev 2008 ang löneökningar:

Kvinnors förvärvsinkomst ökade mindre än männens i fjol. I snitt hade svenskar en inkomstökning på 1,6 under förra året, men männens inkomst ökade i snitt med 2,1 procent medan kvinnornas inkomst bara gick upp med 1,2 procent.

Hittade även detta hos DN. Att under den borgerliga regeringen så har ökningen av fattiga kvinnor ökat med ca 130 000 under åren 2006-2009. Även fattigdomen bland ensamstående föräldrar har ökat med 30%.

Ja, det finns massor att läsa på nätet, om man nu har lite tid över. Men om man börjar med att kolla i sin bekantskapskrets så ser man ju hur det ser ut. Har en bekant som skulle behöva bo i en 2:a med sig och sina barn men då skriker ungarna. För hos pappa har de egna rum och trädgård med allt som där tillkommer. De åker utomlands 1 gång per år osv. Att barnen inte är stor nog att förstå att pappan och hans nya tjänar flera gånger så mycket som mamman. Att mamman dessutom varit sjukskriver under vissa perioder de senaste åren och därför dragit in mindre pengar än när hon jobbar förstår inte barn. Barn ska inte behöva ta ställning till om det är bättre materielt sett hos den ena föräldern.

Samtidigt ska ju inte en höginkomsttagande förälder behöva avstå sin inkomst bara för att x-et tjänar mindre. Men de kanske ska kunna avstå ca 1 000:- i månaden av sin inkomst på

30 000:- för att barnen ska ha de lite bättre hos den andra föräldern. Svårt det där, en stor anledning till vårdnadstvister kanske....ja, vad vet jag.

Jag tycker även att man kanske skulle inkomstpröva barnbidraget. Vad sjutton behöver en miljonär ett bidrag till barnets omkostnader. De föräldrar som har råd att spara barnens bidrag ska inte ha nått. Ge det till de som behöver det. De som tjänar mist ska ha mest för de förtjänar de mest. Ja kanske inte de vuxna förtjänar det utan barnen, för att barnen ska få det bättre.

Hade jag varit själv med mina barn så hade jag gått plus varje månad. Tänk att få 4 646:- efter skatt varje månad, mindre klädinköp och min press på allt som barnen "måste" ha osv. 4 646:-, med de pengarna skulle hyra och lån vara betalt och mina intjänade korvören skulle gå till allt övrigt, fasen vi skulle kunna spara till en utlandsresa mmmmmmmmm.

Men handlar allt om pengar, nä även om pengar är ruskigt viktiga. Speciellt om man har ansvar för någon annan, som barn. Jag är så glad att mina barn har en delaktig pappa som är med dem. Och barnen är glada för att de har en pappa. Klart de blir lite besvikna när vi inte har råd att göra vissa saker som de kan göra hos pappa. Att vi inte alltid kan köpa saker som de vill eller att vi måste hålla oss till matsedeln som är planerad. Är man lite ekonomisk så går det att få en guldkant på tillvaron ibland, inte oftan men ibland. Så nog är det skönt för alla att de har en mamma och en pappa, men att tycka synd om ensamstående mammor har jag lite svårare för. Jo, klart jag tycker synd om dem jag är ju intehjärtlös eller. Men gemensam mammor har det tuffare ................. tror jag.

Tillägg: Lästa Lotta Grönings artikel i Expressen idag, värt att kolla kanske =)

http://www.expressen.se/kronikorer/lottagroning/1.1674905/lotta-groning-sommarplagan