30 Days.........igen

Ja måste bara få säga att jag tycker om detta program. Idag handlade det om aborter. Som ni vet så är abortmotståndet i Amerika rejält. De både bombas och mördas och slåss. I kvällens program så skulle en som var för kvinnans valfrihet bo 30 dagar med abortmotståndare. Det finns i Amerika ca 4 000 nesting-ställen och 1 800 ställen där de utför aborter.

I kvällens avsnitt ska kvinnan bo hos en präst och hans fru som har ett ställe, His nesting place, där kvinnor får bo när de väntar barnen. Och naturligtvis ska de sköta sig och be varje dag.

De intervjuvade en 25 årig ex knarkare som förlorat alla tidigare 5 barn. Att hon nu ska föda barn nummer 6 utan jobb, hem och tidigare barn är ju fundersamt. Är det verkligen bättre att ett barn blir till när framtiden är totalmörker? Är det inte bättre att hjälpa mamman att ta hand om de barn hon redan har? När hon får frågan om hon tycker att kvinnan ska få välja själv så håller hon med. Själv anser hon att det är Gud som gett henne barnen och därför ska man föda dem..................men tydligen inte sköta dem.

År 2000 försvann ca 800 000 tusen barn i Amerika. 2,35 barn av 100 000 dör av vanvård och misshandel. Om man tänker på hur många som bor i landet där borta så blir det många barn som inte borde vara född. Inte för att de är fel på barnen utan på många, många föräldrar. Tyvärr så kan de flesta få barn men alla bör inte få barn.

Vissa delstater vill ha en egen lag för just deras delstat där man förbjuder abort. Inga aborter över huvudtaget. Våldtäkter, incest, tonåringar eller sjuka. Det är bara att föda barnet även om det är pappa eller morfar som är far till barnen. Kanske därför som Amerika har en av de högsta statistiken när det gäller tonårsgraviditeter.

Det visar i avsnittet hur de står i Hollywood och demonstrerar mot aborter. OK, låt dom men skyltarna de har. Rent vidriga, och där står de med dessa bland människor, barn och turister. Några av de förbipasserande blir lite uppretade och jag förstår dem.

Kvinnan ska även vara med och protestera mot sk abortkliniker. Ställen där man utför bla aborter. Tyvärr så kan snart ingen besöka dessa ställen, även de som ska skaffa barn för motståndarna hackar och skriker på alla. Nästan alla sk abortkliniker så har man anställda vakter, låsta dörrar och skottsäkra rutor.

Detta har gjort att många inte vågar besöka klinikerna och utför arborter på annat håll. Kanske därför som tusentals och åter tusentals dör. Men om vi nu ponerar att inga aborter genomförs så skulle det medföra att jordens befolkning skulle öka med ca 46 miljoner människor varje år. 46 miljoner oönskade barn varav de flesta ingen vill tahand om. Vem ska ta hand om dem? Ge dom mat och husrum? Lära dem vad kärlek och omtanke är? Forma dem till människor som passar in i den verkliga värden, den som vi lever i. Ska man då räkna med att någon skall ta hand om dem i 18 år, ja då blir antalet oönskade barn hela 828 000 000.

Men det som är viktigast tycker jag är valfriheten. Valfriheten om sin kropp och sitt liv. OK, man ska inte få begå abort bara för att man var utan preventivmedel eller för att det är fel kön eller när fostret är så gammalt att det skulle överleva och en massa andra anledningar.

Ock skulle nu några delstater genomföra denna lagändring jag då ska de fasen i mig även tvinga papporna att ta ansvar. Ska en lag tvinga kvinnor att ändra hela sitt liv innan de ens är beredda på det jag då ska det lagstiftas för männen också. De ska inte klara sig undan med en check per månad och sedan är det bara att leva som de vill. Delat ansvar rakt av för man måste vara två för att göra barn och båda har ansvar för preventivmedel.

Så leve kvinnans frihet att själv välja................

och att alla barn som föds är välkomna.

Procentuellt eller hälften?

Ett litet snabbt inlägg så här i 20-Knut Tider. Har en fundering som jag funderat länge på och som blev aktuell för en väninna till mig.

När man precis har flyttat ihop med någon och man ska göra upp räkningarna, hur brukar Ni göra. Det som alla mina vänner verkar köra är att man delar på alla gemensamma räkningar. Rakt av, inga krusiduller. Men är det verkligen rättvist?

Om man kollar hur landet ligger så är det kvinnorna som har lägst inkomst och mannen högst, i de flesta fallen. Kvinnan betalar kanske 70% av sin lön till det gemensamma och mannen 40%. Är det rättvist?

Oftast så skaffar man sig ett liv och en standard som man har råd med. Men om nu inte kvinnan har råd att åka utomlands men mannen har det, ska hon stanna hemma då eller? Eller om mannen vill ha alla tänkbara betalkanaler, ska inte kvinnan få se på dem då? Eller ska hon vara tacksam för att mannen är snäll och låter henne se på HANS kanaler?

Eller om de vill spara ihop till gemensamma möbler, ska de behöva vänta 2 år extra för att kunna köpa en soffa eller ska kvinnan vara tvungen att ta egna lån?

Startar man inte ett gemensamt liv med en förutsättning att det ska levas gemensamt?

Har själv levt under dessa förhållanden och vet hur svårt det kan vara. Ett tag hade jag 2 jobb för att kunna spara pengar, vilket sambon kunde under hela vårt gemensamma liv. Att vi kvinnor sedan är sådana att vi gärna vill smycka våra hem och därför är de som köper saker till hemmet för vår rest av lönen är det ingen som tänker på. För den dagen hemmet ska delas då är det minsan bådas saker för de är inköpta för att båda skall använda dessa tallrikar och glas. Men mannens sparkonto ska man inte dela på. Är inte det lite lustigt?

Många kvinnor får även vara med och betala studielånet. Det lånet som gjort att mannen har kunnat få den lön han har. Det lånet som gör att mannen får en fet skatteåterbäring. Det lånet som gör att mannen kan pensionsspara och ha pengar på banken.

Vet inte hur det är för er men jag tycker att hälften av räkningarna inte är rättvist även om alla, nästan, män hävdar det. Måste man inte se till villken inkomst alla har först? Till och med staten gör ju det när de beräknar inkomstskatten för tanken är ju att det skall vara rättvist. Att den som tjänar mest ska betala mer.

En bekant till mig där mannen tjänar flera gånger så mycket som hon har det så. Kan tyckas som rättvist med hälften var. Men nämner man att hon har någon tusenlapp kvar till mat och sina räkningar när det gemensamma är betalt och han har ca 15 tusen kvar så inser man hur rättvist det är. Hur gemensamt blir ett sådant liv när den ena hela tiden måste tänka på vilken mat man har råd med, var presenter får kosta eller om de har råd med något uteliv eller med semester för den delen. Även om mannen gärna är frikostig med "sina" pengar så handlar det väl även om lite självkänsla. Att gå med tiggar mössan och be om pengar eller hela tiden säga att man inte har råd är ganska nervärderande. Jag har provat, dåligt för självkänslan.

Och har man nu provat den ena modellen och insett att detta inte funkar så bra om man inte har lika lön så är det förkastligt.

Det lite roliga i allt är att mannen, oftast, hävdar att det är mest rättvist och dela gemensamma räkningar rakt av och inte räkna procentuellt. Men när man ska ha gemensam ekonomi då ska man räkna 100% och inte lika mycket av lönen. Ibland ska det vara procentullet och ibland allt i kronor.

Men om vi nu skiter i pengarna och ser till människan i stället. För i ett bra förhållande så är ju självkänslan ganska bra att ha. Klart det finns kvinnor som köper detta med hälften, var själv en sådan. Men många gör inte det. Ser man då till att Sverige tillhör ett av länderna i topp när det gäller skilsmässa och separation så kan man ju börja fundera. Och att de flesta skilsmässor och separationer sker är just pga pengar. Jag vill även poängtera att det finns även fall där kvinnan tjänar mer än mannen =)

Man brukar säga att vid lågkonjunktur så är det högkonjunktur på skilsmässofronten.

Kan det vara så att jag har en hel del poäng i detta............att jag är nått på spåret.....