Ensamma mammor

Kom precis på att det skulle vara kul att se ensamstående mammors åsikt om detta med tanke på den ordväxling som jag tidigare haft med dem.

Alla Ni som skriver om hur synd det är om er och vilken tur jag har som har en pappa som vill vara delaktig. Ska vi jämföra. Visst, ni har inte alla pengar att ge, all tid att ge, vilket inte jag heller har. Men jag har mer än vissa andra och jag ger. Men jag har nått ni ska vara glad att slippa, jag har en delaktig pappa till mina barn.

Eller, nu var jag orättvis. Många många pappor är bra. Men det betyder inte att alla är det. Eller att det alltid är mest synd om ensamstående mammor. Nått jag hävdat tidigare och som jag fått skit för. Men för sjutton, jag byter när ni vill.

Va vill ni helst ha. En delaktig pappa som påverkar sina barn negativt mot er eller era barns respekt men inga pengar till saker?

Precis som jag tidigare skrivit, bara för att man har en delaktig pappa betyder inte att allt är bättre.

Får väl se hur många som svarar nu då. För svar fick jag när det gällde detta med stackars ensamstående mammor...........

Jag kan behöva hjälp...........

Har som sagt 2 barn som jag gjort allt för...alltid. Har alltid ställt upp så fort de vill. Oavsett om de är min eller pappans vecka. Jag var allt för min äldsta fram till 12 års dagen. Då började förändringen.

Första gången jag riktigt märkte det var när jag gjorde illa mig i skolan. Visste av erfarenhet att mitt barn brukar bli jätte orolig om misstanke finns att jag gjort mig illa. Våren det året så kom ambulansen till grannen. Och då kom mitt barn cyklande i raketfart för mitt älskade barn trodde det var jag som gjort mig illa. Men inte denna gång. Jag var bara pinsam. Visst, det kan jag förstå. I en viss ålder vill man inte märkas. Men det var samma attityd i hemmet. Fick ingen hjälp med nått, utan det var den lilla på 8 år som fick skotta och hjälpa mig med allt.

Denna inställning till mig och den sjukdom vi har har bara blivit värre med åren. Många bråk har det blivit, skrik och anklagelser. Mycke är jag inte stolt över. Men när man tycker att jag är sämre för att jag har en diagnos är inte bra för självkänslan. Det mest tragiska är att barnets kommentarer genom åren är samma som deras pappa "skojat" om i alla år. "Hade du varit en häst så hade man nödslaktat dig" eller "hade du varit en bil så hade du hamnat på skroten"....

Men jag lovar, det är inte skoj nått mer...........

Kommer i håg julfesten i träningsklubben 2008. Genom att jag satt i rullstol så tog jag mig inte fram över allt så jag hamnade vi dörren. Mina barn, nä de var inte med mig de gick till sin pappa och hans släkt som satt långt bort. Så jag fick sitta själv, precis som en som inte hörde dit. Nån förbipasserande som stannat för att kolla vad som händer. Att jag fick kämpa som en tok för att ta mig dit i snömodd med rullstol och allt struntade de i. Barnen kom fram till mig när jag kom och sa hej sen gick de. Jag tror ingen kan förstå hur ensam man kände sig. Som att man inte har någon här i världen. Att man sedan måste sitta och titta på hur kul fadern, barnen och hans släkt har det....det svider.

Hade jag varit i pappans kläder hade jag hämtat den andra föräldern....ingen ska behöva sitta själv.

Men julen 2008 var något av de värre jag varit med om. Det var min julafton. De skulle komma till mig och se Kalle, äta julmiddag och fira jul. Och snäll som jag är, ingen ska behöva sitta själv, så bjöd jag med pappan oxå. Alla år innan 2009 så har vi alltid firat tillsammans för barnens skull. Men inte denna jul, då skulle det delas. Och genom att julen inföll på pappans vecka så fick jag tydligen vara glad för det jag fick. Och efter 4 timmar ville pappan gå. Japp, det skulle vara min jul och det var tydligen hela 4 timmar. 4 timmar av 3 dagar, för det är vad julen är.

De stannade dock lite längre för den äldre ville att pappan skulle hjälpa till med att koppla in den nya datorn jag gett i julklapp. När vi sitter där och väntar på att allt ska bli klart så får jag veta att pappan köpt biljetter till en rockkonsert i Stockholm till våren. Denna konsert inföll på min vecka så nu undrade de ifall det gick bra. Hur sjutton ska jag veta det, har ju inte ens kollat detta.

Men hur skulle jag kunna släcka den glädje som fanns i mitt barns ögon, glädje över att få åka på konsert. Jag förstår dock inte varför inte fadern frågade innan. Skulle jag nu säga nej så är det jag som är dum. Jag som hindrar mitt barn från att åka och pappan som är snäll. Och nu sa jag att det gick bra så nu var pappan superbra som gett biljetterna. Så hur jag än gjorde så kunde jag aldrig bli bra i detta, bara dålig.

De gick sedan till sin faster för att fira resten av julaftonen. Att de spenderade mer tid med dom än med sin mamma säger väl allt. Själv satt jag ensam alla 3 dagar under den julen, den julen som var min jul. Ja, förutom de timmar de var här och då inte var så trevliga.

Och jag lovar, det är ett ruskigt helvete att sitta själv hela julen. Jag har ju inga föräldrar i livet, inga syskon i detta land, ingen övrig släkt i denna del av landet. Visst, jag har vänner, men vem vill tränga sig på sina vänner på julen. Julen ska man ju vara med sin familj. Jag mådde så psykiskt dåligt så hade jag kunnat gå så hade jag nästan tagit mig upp på vinden, tyvärr.

Försökte ta ett snack med fadern på telefonen vilket slutade på de sätt det brukar när man lägger ansvar på han. Han bara står och tokskriker om hur hemsk jag är, alla nedlåtande saker han kan komma på. Och då vet jag att mina barn står där bakom han när han skriker sånt om mig. Men vi kom fram till att besöka soc. Höra vad de hade att säga.

Jag hade haft ett förslag för hur detta kunde lösas men han var inte intresserad. Han lyssnar inte på mig. Men i januari 2009 när vi fått tid så ringer han och vi har ett långt samtal. Och nu håller han med mig. Så mötet med soc går ganska bra. Hade dock hoppats att de kunde tillföra nått, nått som vi båda skulle kunna lära oss av. Men nu skrev de ner de vi kommit fram till. Eller vi och vi, de förslag jag haft. Att jag ansåg att barnen skulle få vara med sin farfar på juldagen var inget viktigt för pappan. Men både jag och soc ansåg att för barnen är det viktigt. De har ju inga andra far- eller morföräldrar. Sedan skulle den som haft barnen på julaftonsmorgonen få ha barnen på annandag jul.

Så, nu är ni informerade vad som hänt och vad som blivit nedskrivet. Vad det finns papper på. För detta med skrivna papper är jätte viktigt för pappan, följer slaviskt.

Sedan 2008 har mitt äldsta barn blivit värre och värre. Jag får hela tiden höra om hur jag ska göra saker för så gör man hos pappan, eller vad som är det bästa för det säger pappa, hur man ska laga mat, krydda mat osv. Till och med vilka attiraljer som man bör ha i ett kök för de har pappa. Jag lider när jag ser mitt barn rapa upp pappas ord, rakt upp och ned. Och det svider att allt jag gör inte är bra enligt han, det duger inte för att jag inte gör det som pappa.

Jag försöker och försöker få mitt barn att tänka själv. Nu senast när det gäller gymnasium. I många år skulle det bli Natur för läkaryrket var lockande. När sedan ansökningarna skulle skrivas på så var det ändrat till Tekniska. Pappa hade ju sagt hur bra det var med data och vilka jobb man kunde få och vad man kunde tjäna. Tog ett snack med barnet om framtiden, vad man vill bli osv. Förklarade vem det är som skall gå i skolan och vems åsikt som är viktigast. Så det blev Natur tillslut. Nu när de skulle välja till år 2 så var det samma sak igen. Pappa ansåg och barnet utför. Att det inte är det barnet kanske vill var inte av betydelse.

Denna gång nådde jag fram till mitt barn. H*n tänkte själv, valde själv. Valde bland annat företagsekonomi, vilket gjorde mig glad. Men ni ska inte tro att fadern ens nämnde att detta är nått jag kan. Utan när jag nämnde det för mitt barn var förvåningen stor. H*n trodde mig inte utan jag fick ta fram böcker för att visa. Pappan hade ju inte sagt nått så då kunde jag ju inte ha rätt. Och detta är vardagsmat för mig. Säger pappan att det är på ett visst sätt så är det så. Kommer ihåg när jag försökte förklara vad ett barnbidrag var till för. Var tvungen att ta fram lagtexten på nätet för att h*n skulle tro mig.

Ungefär som när h*n anklagar mig för ditten och datten. Då måste jag ta fram kort och andra bevis för att det är fel. Och så är det med sak efter sak. H*n anklagade mig för att jag har aldrig gjort nått med mina barn.....bara att ta fram fotoalbum och bevisa. Att det var deras far som aldrig gjorde nått hade h*n glömt. Och så är det hela tiden. Jag går i konstant försvarsställning. Och jag lovar, det är tärande, jävligt tärande.

Det är som när det gäller deras sjukdom. Pappan skiter i allt även fast jag säger till. Han har missat 2 frakturer på dem. När de kommer till mig får jag åka till sjukhuset, ta hand om besvikelser, ordna med skolan...allt. Precis som att han struntar i att följa med när vi skulle på kontroll i Stockholm. Han har ju så mycke på jobbet. Samma ursäkt som han har när vi befunnit oss på akuten med barnen. Nu i höstas gjorde den äldre illa sig och han for till jouren. Jag försökte förklara att de måste till akuten, de måste till en ortoped. Lyssna han på mig, skulle inte tro det. Han vet alltid bäst. Jag fick istället ta ledigt från jobbet och åka till ortopeden med han för de ville ha dit oss. Trots att jag förklarade för fadern att ortopederna sagt det, att akuten sagt det, att specialisterna i Stockholm sagt det....så vet han bäst. Detta har gjort att barnen alltid vill ha med mig när det gäller detta. Det enda området som jag duger inom.

Som när den äldre bröt benet för nått år sedan. Vilka bråk de hade, pappan står bara och tokskriker. Den äldre glömde nått hemma när pappan skulle skjutsa han till skolan så de var tvungen att åka hem och hämta. Då halkade pappan och sen var helvetet löst. Han stod bara och tokskrek om att det var barnets fel och all annan skit han kunde komma på. Barnen mådde jätte dåligt och jag fick förklara och förklara att...............kom på någon bra ursäkt denna gång också. Kan ju inte säga som det är, att nått är fel i huvudet på han när han skriker så här. Det slutade med att den äldre bodde här nästan konstant under 6 veckor. Och tro nu inte att pappan betalade nått för det, han skriker ju när han skiter kan jag säga....

Jag och den äldre fick ganska bra kontakt tack vare detta. Jag fixade med läxor och allt annat. Vi hade det ganska bra och han blev ganska bortskämd. Men så fort gipset togs av så var vi tillbaka....pappa säger, pappa tycker, pappa gör.

Och jag måste erkänna att jag brytit ihop och gapat och skrikit jag också. Tillslut är mitt tålamod slut. Måttet är fullt, jag måste få tömma ut en del. För detta har pågått i över 4 år. I 4 år har jag fått höra att jag inte duger, har blivit behandlad som luft, fått försvara mig nästan dagligen när barnen är här. Men det värsta är att de inte finns några bevis på att de bryr sig. Hur mycke deras far än stått och skrikit åt mig och jag behållit lugnet så är det han de tyr sig till. När jag sitter ensam varje jul så ringer ingen och frågar hur det är och det är samma med nyårsaftonen. Ingen ringer och önskar gott nytt år. Eller när jag har gjort illa mig eller varit sjuk. Jag kan faktiskt säga att jag har ingen som bryr sig.

Sedan jag hamnade i rullstol 2008 har den äldre skottat 4 gånger kanske. Jag ber om hjälp och jag ber om hjälp, försöker förklara hur ont jag har osv. I stället har h*n gått till sin far för att skotta på mina veckor. För pappa har ont i armen. Att pappan orkar styrketräna och sånt får h*n inte att tänka själv.

Jag har försökt förklara för pappan hur dåligt det funkar här men det händer inget. Personligen tror jag att han trivs med det, ha en egen fanclub. Som när vi hade examensfika hos en klasskamrat när den äldre gick ur grundskolan. Barnen stod inte längre ifrån sin far än 1 steg åt gången. Som 2 skuggor. Visst, den äldre gick och pratade lite med kompisarna men pappan var aldrig långt bort. Jag, jo jag satt för mig själv och kände mig totalt borta, rent förjävlig kände jag mig. Ingen skulle sakna mig om jag gått hem......

Och som tack för att jag försökt få faderna att förstå så ringer han efter barnen även på mina veckor. Jag vill ju inte hindra mina barn från att vara med sin pappa men detta måste få ett slut. Han förgiftar deras hjärnor, tyvärr. Kan ju tänka mig vilket bråk det kommer att bli när jag säger nej. Och jag kan tänka mig vad fadern kommer att säga till barnen när jag säger nej. Men det måste bli någon förändring för jag orkar inte mer.

Den yngre har alltid sagt att h*n inte vill blir sån. Sån som beter sig som den äldre. Tyvärr så är h*n nu också 12 år och nu märks det. Nu i jul så var det klappen till pappan som var viktig. Själv fick jag nån typ av egengjord skål, 3 cm i diameter som h*n tejpat ihop på 2 ställen för den var trasig. Skräp med andra ord. Jag fick skjutsa h*n när h*n skulle hitta en julklapp till sin pappa, pengarna tog h*n härifrån. Pengar som jag fått h*n att spara ihop. Och ja, han sparar pengar hos sin far också. Nått till den äldre hade h*n inte heller fixat. Det enda h*n hade tänkt på var en julklapp till sin pappa.

Av den äldre fick jag flera paket. H*n hade verkligen lagt ut pengar. Tyvärr kan jag inte säga "på mig". Inte ett enda paket som var personligt. Jag fick en 6:e visp, en till stekpanna och te som jag är allergisk mot. Att jag sedan satt här hemma ensam från klockan 2 på julaftonen till klockan 2 på annandagen är en annan sak. Men när jag får veta att juldagen som jag gett bort för att farfar skulle få vara med sina barnbarn inte blev så. De hade varit hemma hos pappan och "lekt". En dag som inföll på min vecka, det var min dag med andra ord. Men sån är han, ego ego ego.

När så barnen kom på annandagen så drog den äldre med sin far. De skulle fara och träna. Jag kan inte förstå varför inte pappan använder sin makt till att få barnet att träna sina ben. H*n kan inte ens springa. Och jag vet att detta går att fixa. Jag har fått h*n att träna bort det förr. Och så lycklig som h*n var när h*n kommer hem och säger att h*n inte springer sämst nå mer. Vicken lycka i ett modershjärta att se. Men tyvärr, pappan är mer intresserad av sig själv än att barnen har det bra.


Tyvärr måste jag erkänna att jag inte hanterade allt så bra. All skit kom, all ensamhet, all skillnad kom och allt kom inte bra och det var den yngre som fick det. Men jag kan be om ursäkt, jag står för de fel jag gör. Tog samma snack med den äldre när h*n kom men nu lugnt och sansat. Och inte en endaste gång såg h*n hur jag mådde. Allt var mitt fel osv. Jag vädjade att h*n skulle tänka själv, att h*n skulle berätta osv. Men skulle inte tro det....h*n ringde sin pappa. Och vad pappan har att säga är ju ingen hemlighet. Och det är så det är. Försöker jag säga min mening, hur jag vill ha det så tänker inte mitt barn. Ringer pappa och sedan så är det hans åsikter jag får tillbaka. Så just nu är mitt älskade barn helt emot mig. Och det jag känner är att snart går det så långt att h*n inte vill bo här.

Jag frågade om h*n visste vad jag hade för intressen, vad jag tycker om att göra. Men h*n hade ingen aning. Att h*n stod brevid bokhyllorna som var fulla av böcker gav h*n ingen idé. Eller att jag har diskuterat olika författare och vilka böcker som skulle passa h*ns intressen gav inte heller några ledtrådar. Att h*n köpte böcker till sin far i julklapp gav inte heller några idéer. Jag fick en 6:e visp istället.....

Vad i helvete gör man?

Den yngre gick det över för. Vi pratade och löste det. Men när de skulle tillbaka till sin far så hade det snöat. Men tro inte att någon skottade. De får jag göra själv. Och jag lovar, här har man 2 barn och ingen hjälp och det känns förjävligt. Och det värsta är att jag vet att de gör sånt hos deras far.

Det tragiska är också att den äldre ger upp sina kompisar till fördel för sin far. H*n är hellre med sin far än med kompisar. Deras far har nämnligen inte så många kompisar, han har för höga förväntningar på dem och då duger de inte. Vet hur det är efter 18 år med han. Hade ingen kontakt nästan med alla mina vänner sedan vi blev tillsammans. Nu har jag återuppbyggt allt igen samt utökat den kretsen. Jag fick mitt barn att börja umgås med kompisarna i klassen och de hade jätte kul. Och h'n ångrade att h*n inte lyssnat på mig från början. Men men, så behövde pappan hjälp med sin bil och nu är barnet tillbaka i pappans fålla. 1 kompis har h*n kvar och h*n gör inget för att umgås med några andra.....h*n har ju pappan. Barnet har tränat med samma personer i 7 år men umgås inte med nån. H'n har klasskamrater som vill vara med h*n men h*n hör aldrig av sig. H*n har 2 kompisar, en tonåring och en 48 årig man. Låter inte detta fel?


Har i dag kollat upp psykologer till mitt barn. För h*n skulle behöva prata med en utomstående, någon som får h*n att tänka själv. Får försöka prata med h*n när de kommer på nyårsaftonen. Och jag bävar för den kvällen för nu har de hunnit prata mer där borta....och inte till fördel för mig. Jag har ju bett om hjälp med den äldres sätt mot mig av deras far. Och fadern lovar att han ska prata med den äldre. Men konstigt är det att det aldrig blir bättre. Och någonstans är det fel när barnen skiter i sin mamma. Den mamma som var den bästa i 12 år, den man pratade med allt om, som alltid ställer upp, som skyddade mot pappans temprament. Att man bara ser den ena förälderna när man har 2.

Sen är frågan om jag ska orka bråka med fadern för att han skiter i avtalet? Jag tycker inte om konfrontationer och som jag mår just nu så finns inte orken. Kanske till våren. Sen får vi se vad nyårsaftonen bjuder på. Men blir det bara skit så vet jag inte.....jag orkar inte nå mer. Frågan är om barnen har det bättre utan mig. Det enda som just nu får mig att tro att jag behövs är att jag inte vill att de ska bli som sin far. Tyvärr så verkar jag ha förlorat den äldre men den yngre finns det hopp om än.

Så gudarna vet vad jag ska göra.....hur jag ska orka. För orken är slut nu...och ja, tanken har slagit mig även hur skrämmande den är. Men när man känner sig totalt värdelös. Man gör allt man kan och man ger allt man kan och har råd med och man ändå inte är nått värd.....då känner man så här. Det är då man måste fokusera på att det går över....för de måste det ju. Så här ska det ju inte vara, eller........

Mycke vill ha mer.

Precis som rubriken säger är det. Och alla lagar och paragrafer tillåter det. Vi säljer ut nått så typiskt svenskt som vår välfärd, vår skola, vår omsorg......

Vi låter människor sko sig på de gamla, sjuka och på våra barn. Och detta har pågått i många år nu och inget händer. Jo, visst, nått händer men inte tillräckligt fort och inte tillräckligt.

Har skrivit om detta när det gäller skolan. Tidningarna har skrivit om det. Men händer nått? Skulle inte tro det, tyvärr. Men nu när de gamla blir skadade och dör inom äldrevården, då jäklar. Att skol-TV har visat på att barn i privata skolor har sämre kvalifikationer än barn i kommunalskola verkar inte bekomma så många. Att barnen blir utslagna innan de ens slagit in på vilken väg de ska välja verkar inte uppröra nån.

Men det är väl så i ett moderat samhälle. De personer som inte kan bidra med nått skiter man i. Barnen, sjuka, äldre, invandrare och arbetslösa. Barnen och deras skolgång blir bara sämre och sämre. Samtidigt som riskkapitalföretagen tjänar mer och mer. Från plats 3 till 19, kunskapsmässigt, duktigt jobbat. Sjukvården måste spara....ska väl sänka skatten för de som har igen. Äldre, ge till de rika och ta från de fattiga. Invandrare....vad finns det att säga. Och sen alla arbetslösa som man skulle satsa på. Ju fler de är tillsammans, tillsammans, tillsammans....ju gladare de är...skulle inte tro det.

Att vi sedan lånar ut en massa miljarder hit och en massa miljarder dit när vi har barn som inte har råd med kläder och mat....tragiskt. Men det ser väl fint ut på ytan kan jag tänka mig.

Trots klimathot så blir detta land bara kallare och kallare......och fullt av egoister=((

Föräldrar kan....

Antar att ni, precis som jag, läst om föräldrarna som slog när ungarna spelade match. Barnen var hela 11 år. Det mest tragiska är väl att man brukar säga att barn gör inte som vi säger de gör som vi gör. Så vad lärde sig dessa 11 åringar? Vad sägs om de barn vars föräldrar sloggs? Vad sägs till dessa barn inom klubben? Hur får klubbarna barnen att förstå varför detta hände? Hur får vi barnen att inte göra som föräldrarna gör? Hur får vi föräldrar att bete sig?

För detta är ju inte första, eller sista, gången ett bråk utbryter när barn spelar match.

Skulle det hjälpa ifall vissa föräldrar inte får komma på matcherna? Vad är det som säger att de inte matar ungarna med felaktigheter när de är i hemmet? Eller ska man hindra barn med dessa föräldrar....för barn gör ju som vi gör.....För tydligen var det föräldrarna till pojkarna som slogs på isen som startade allt. Och ser man på föräldrarna så förstår man varför det var dessa pojkar som slogs.....det går igen. Så även om man förbjöd föräldrarna så skulle barnen lik förbenat slagits.

Nu är ju dessa barn bara 11 år och det finns stor chans att lära dem rätt. Lära dom hur man aggerar när man blir arg. Lära dom att arg får man bli men inte slå. Men hur förklarar man att föräldrarna slår men de får inte? Barn gör ju som vuxna gör.....

En tanke slog mig....är det detta som kallas curlingföräldrar.....? Ingen får röra mitt barn? Läste på nätet om ett bråk på dagis mellan 2 4-åringar där den enas pappa klappat till det andra barnet. Hur kan man sänka sig till att slå en 4-åring? Visst har detta hänt mina barn på dagis och även i skolan men hur arg man än blivit så måste man ju komma ihåg att det är barn. Att slå en 4-åring hjälper inte.

Ska vi vuxna lära barnen att man löser konflikter med våld? Hade det varit min son som varit i slaggis på isen så hade jag ju i första hand brytt mig om sonen. Och i värsta fall sprungit ut på isen. Men slagit ner den andras förälder....finns inte på världskartan. Och att stå och skrika horunge till en 11-åring...sök hjälp säger jag bara.

Det jag också funderar på är vad klubbarna gör? Visst, de har säkert sagt precis det man ska. Står säkert på deras hemsidor osv. Men hur kan de då försvara alla fula och otillåtna tacklingar som sker i hockeyn. Där folk blir riktigt skadade. Skulle vara intressant att vara en fluga på väggen i omklädningsrummet efter att någon gjort nått fult. Får spelaren ris eller ros? För klubbarna stänger ju inte av dem. Klubbarna visar på detta sätt vad klubbarna tillåter. Det är dock skönt att se att man idag reagerar på detta, dömer ordentligt, bryr sig. Fast inte klubbarna, de gör ingenting. De vill bara vinna och tydligen till vilket pris som helst.

Så man kan ju ställa sig frågan om hur många barn som klubbarna har plockat bort för en match eller så? Plockar klubbarna bort ungarna för dåligt uppförande? Eller är vinst det viktigate även för barnen?

Läste om ett meddelande som Frölunda gått ut med och hur starkt de tar avstånd för liknande händelser. Det tragiska är att ingen av klubbarna nämner detta på sina hemsidor. Varken att det inträffat, deras åsikt eller sitt ställningstagande.

Har läst om hur man toppar lagen vid matcher för barn i åldrarna 9 år och uppåt. Tänk tanken, 9 åriga barn får veta att de inte duger, skrämmande. Eller att de bästa ungdomarna är född tidigt på året. Men det är ju självklart, det skiljer ju nästan ett helt år på den som är född i januari och den som är född i december. Men detta spelar ingen roll när de vuxit klart, när de blivit stora. Lik förbenat så gallras de ut redan som barn.

Var på en föreläsning med SISU Idrottsutbildarna och de sa samma sak. Idrott ska vara kul, alla ska få vara med. Vinst är inte det viktigaste utan det är nått vi vuxna lär barnen. Barnens personliga utveckling är viktigast. Låt barnen utvecklas i den takt de har, inte efter våra förväntningar. Tragiskt att se hur många barn som slagits ut för att de inte varit bra nog i rätt tid.

Det finns ju faktiskt barn som är bra under barndomen men inte sen och det finns barn som blommar ut senare. Men alla som kommer igång sent plockas ut för att de inte är bra nog nog tidigt. Sen har vi de som varit stjärnan i laget hela sin barndom och sedan tröttnat. Vet en kille som spelar i högsta ligan och som när han var 16 år tog ett sabbatsår. Han var då less på sin sport för han hade ju spelat på topp i 7 år. Hallå, killen var 17 år.......och måste ta ett sabbatsår....var är felet. Killen har dock jättebra föräldrar som stöttat på alla sätt och vis. Men hur är det med klubbens ansvar? Klubben som lagt allt på denna kille i 7 år. Han var klubbens stjärna sedan han var 9 år gammal. Ett framtida löfte......

Men för att återgå till starten på detta, var ligger föräldrarnas ansvar? Är det inte föräldrarna som måste säga ifrån när klubbarna toppar ett lag? När de bänkar barn för att de just då inte är bra nog. När de ser att klubbarna tillåter saker som man inte skulle göra i hemmet? Hur många glada idrottare ska få försvinna? Hur många riktigt bra idrottare slår vi undan fötterna på? Hur många OS medaljer säger vi nej till för att barnen blommar ut sent?

Man kan ju även fundera på hur de klubbar som har individidrott gör. För alla tragiska exempel jag sett handlar om lagidrott. Men samtidigt, i vilka grenar tar vi flest medaljer i......individidrott skulle jag vilja säga.

Och tyvärr måste jag säga att det ser likadant ut inom skolgymnastiken. Och detta har jag skrivit om förr, bara att läsa.

Ja, ja tragiskt är det. Men nått som man måste ta tag i, både från klubbarna och från föräldrarna. Barn som slåss ska bänkas tills de fattar vad de handlar om, tränarna ska bänkas tills de fattar vad de handlar om, föräldrar ska förbjudas tills de fattar vad de handlar om. Noll tolerans från alla håll.

Over and out.....

Återupprättelse av ComHem

Så, då borde det vara över. Precis avslutat mitt samtal med hon, den där trevliga människan. Japp, de finns och enligt henne ska det finnas fler....även om inte jag har stött på dem.

Tänk om ComHem kunde lära sig av detta, lära sig att en glad och trevlig människa gör mer för företaget än vissa chefer. För den chef jag träffade på var inte mycke och hänga i granen. Han hade ju inte ens koll på vad som gäller för priser......lite skrämmande är det. För hade ingen från ComHem läst här på bloggen så skulle detta inte ha hänt. Utan jag hade fått nöja mig med vad chefen hade att säga.

Och efter att ha läst på nätet så är det många som har samma problem som jag har haft och fått samma skrämmande bemötande. Men nu har jag ju min blogg och utan den hade jag blivit lika blåst som dem.

På frågan från henne om kompensation så kunde jag inte svara. Har inte ens tänkt i de banorna. Jag skulle ju byta i januari, byta leverantör. Var ganska förvånad över att de ville fortsätta detta ärende, ville se mig nöjd. Och ja, jag blev mer än nöjd. Hakan slog nästan i bordet när hon nämnde kompensationen. Nån hundring hade jag trott.....det är ju trots allt ComHem jag har att göra med.

Men rätt ska vara rätt....tror stenhårt på det. Efter många år där detta företag har totalt förlorat all min respekt så har de äntligen fått tillbaka mycke av det. Jag har träffat på en människa som lyssnar, som förstår, som tar reda på allt, som har en lösning....undra om jag bara ska ringa till henne i fortsättningen....om jag skulle få nått problem. Hahahaha skoja bara XXXX, förhoppningsvis ska du slippa mig hädan efter.

Kanske skulle börja skriva om problemen här på bloggen i stället för att ringa dit. Här får man ju hjälp. Men med ny kabel så verkar ju problemen försvinna. Så nu håller vi tummarna. Kommer att ge dem 1 år att bevisa att de blivit bättre.

Så jag avslutar allt detta med att faktiskt påstå att ComHem, eller delar av dem, har bevisat att de blivit bättre. Det finns hopp =)). Hur sedan nästa år, 2012, kommer att se ut kan jag inte veta idag. Händer nått så återkommer jag.

Vad människan jag pratat med heter......nopp, det behåller jag för mig själv. Vill ju inte att hon ska va upptagen om jag skulle råka få problem igen hahaha

Så less på detta nu ComBort

Så sitter jag här igen. Hade inte tänkt nämna detta företag annat än när allt var över. Men nu måste jag förklara hur detta företag fungerar för alla som funderar och till andra som tjafsat med dom. Ju länger tiden går ju fler fel uppstår.

Har ju kommit i kontakt med ett jätte trevlig människa där, japp de finns. Och idag fick jag ett mail från henne där hon förklarade vad hennes undersökning visat på. Och döm om min förvåning...mailar du in fel eller felanmäler på deras hemsida så räknas inte detta.

Ringer man in och anmäler ett fel du haft anmält massor av gånger innan så ser de dem som enskilda händelser. Inte som ett fel som hela tiden återkommer. Och genom att de endast ersätter de gånger man ringer in och anmäler så blir det ett jäkla stort fel. Jag skulle alltså ha ringt in varje gång datorn gick ner sig....ca 5-10 gånger per dag. Undra vem som har tiden att sitta i deras köer eller har råd att ringa hela dagarna?

Ett bra exempel är att jag ringde in och anmälde 2008, samma fel igen. Men de ersatte inte den gången och genom att jag inte in förrän 2011 så ansåg de att felet inte fanns kvar. Att jag vet att jag mailat in flera gånger för att dels telefonen inte fungerat och dels för att jag alltid får samma svar om att felet är mitt eller att de kan inte flesöka när allt fungerar. NU har jag ju fått veta att de tydligen kan se hur signalen varit efteråt. Att jag även har anmält via deras hemsida har de inte heller med. Och genom att de hävdar att jag inte hört av mig förrän 2011 så undrar man vart felet är hos dem. Att jag även skrivit här på bloggen om detta och de har hört av sig här spelar heller ingen roll. Går att läsa om vilka svar jag fått på några av mailen jag skickat under 2009.

Hur i himlens namn ska man då anmäla när felet är om man måste ringa in och telefonen inte fungerar. Under denna tid satt jag i rullstol så jag kunde ju inte gå iväg och låna en telefon heller. Men är det verkligen tanken, att man ska kunna låna en telefon för att kunna anmäla när man har ComHem?

Att det sedan inte spelar någon roll om felet är under 1 dag eller flera, du får en hundring. Har man barn och de ska ringa till kompisar, jag ska ringa och fixa med annat och allt via mobil eller att man måste skicka barnen för att skriva ut hos andra för att man inte har nätverk eller telefon under flera dagar.....undra hur långt 100 kronor räcker då. Jag trodde det skulle vara som plåster på såret, att man är utan det man betalar för. Men hallå, ska pengarna vara till det vem sjutton ska då betala för fördyrande omkostnader?

Det mest tragiska är att man kollar ju på nätet, om det är uppe fram och tillbaka och inser då att som vanligt så står det på hemsidan att allt är OK. Inga problem i ditt område. Varför ska man då gå in på hemsidan? Att felet inte är mitt denna gång får jag veta för att man ringer in. Ja, de skyller ju att det alltid är mitt fel....även detta när kabeln var fel.

Nä, bara att vänta och se vad den trevliga människan där har att säga på mitt mail. Men nu vet ni, alla andra som läser här. Ni måste RINGA in alla fel även när telefonen är död. Gå till grannar, använd mobilen men bara ni ringer. Maila eller skriva på hemsidan är ingen ide. Då får ni ingen ersättning och för det mesta inga svar.

Välkommen till ComHem..........

Japp, de ComBort....

Ni som läser här läste säker kommentaren från Com Hem om att de skulle kontakta mig... Och tror ni någon gjort så....Skulle inte tro det. Det är som med allt som har med detta företag att göra....mycke ljud och lite verkstad.

Eller ska vi säga, lovar runt och håller tunt.....

Så nu vet vi. Inte nog med att de inte håller det de lovar i reklam och annat men de håller inte ens det de personligen lovar heller. Vi är totalt grundlurade av dem...och det värsta är att vi betalar för det.

Håll er borta, för de har ingen aning om vad de håller på med=((