Barns rättigheter

Det skrivs så fint om alla lagar som är till för barnen. FN:s barnkonvention mfl mfl. Har debatterat med och mot flera pappor som blivit fråntagna sin rätt till sina barn. Tyvärr verkar det som att flera av dem slåss om sina barn för sin egen skull och inte för barnens skull. Alltså, de vill ha barnet oavsett om det är för barnets bästa och ifall barnet vill. Det finns en tok som ältar detta hela tiden, oavsett vad inlägget handlar om. Det värsta är att han anser att en pedofil ska ha rätt till delad vårdnad. Man kan ju fundera på vilken läggning han har. Men jag kan lugna alla med att han inte har delad vårdnad om sitt barn. Man kan ju fundera på varför =)

Men som det barn jag en gång var så funderade jag på varför inte min pappa ville ha mig. Varför alkoholen var viktigare än jag, hans eget kött och blod. När jag blev äldre så hade man ju frågor som växt sig starkare genom åren. Törs lova att jag inte är ensam om dessa funderingar. Det finns säkerligen tusentals ungdomar som funderar detsamma, varför. Det är väl kanske därför som alla program om att hitta sina rötter finns. Marknaden styr eller rättaresagt, efterfrågan.

Det som är lite skrämmande är att en förälder, bra eller dålig. Har lagen på sin sida och kan kräva umgänge, utredningar osv. Det finns barn i detta land som tvingas enligt lagen att umgås med en förälder de inte vill. Men ett barn som vill ha någon som helst kontakt med sin frånvarande mamma/pappa har inte den rätten.

Står det inte i FN:s barnkonvention att barn har rätt till båda sina föräldrar?

Det står inte i den svenska lagstiftningen att ett barn kan kräva tillgång till sin mamma/pappa. Det står samma som i barnkonventionen, ett barn har rätt till båda sina föräldrar. Fine! Men borde det inte stå: en förälder har rätt till sina barn. De är ju de som kan, med lagens hjälp, ansöka om detta. Ett barn kan inte tvinga sina föräldrar att umgås med dom men en förälder kan tvinga ett barn till detta.

En bekant till mig skulle skaffa barn och började naturligtvis fundera på sitt ursprung. Han har aldrig träffat sin pappa och visste inte ens hur han såg ut. Klart han funderat under sin uppväxt men det var nu som det verkliga intresset för sin biologiska historia kom. Hans pappa vill inte ha med han att göra, taskigt. Men han vill ha med sin pappa att göra, inte i det dagliga utan att få reda på vem han är. Men han har ingen laglig rätt till detta.

Man får enligt lag inte dumpa sina tarmars innehåll på storgatan eller sin skrotbil i skogen. Man måste sortera sina sopor och man får inte dumpa sin gamla madrass var som helst. Men fan i mig, man får enligt lag dumpa sina barn. OK, man får betala underhåll i 18 år, that´s it. Vissa är nöjd och betalar gärna för att slippa. Men vem sjutton tänker på barnen och deras rätt?

Dagens fundering

Varför har inte barnen

laglig rätt till sina föräldrar?

Paiiiiin! X@#"@

Fasen vad jag är less på värk, värk i alla dess former. Har ni någon gång varit tvungen att fylla i ett papper med en ritad kropp på? Ja, då vet ni kanske vad det är jag pratar om. Man ska nämligen skriva in var i kroppen man har ont och hur man har ont. Huggande smärta, molande värk, stickande och brännande smärta eller tryckande eller eller....

Hur jädrans många sorters smärta finns det,

räcker det inte med att det gör ONT?

Efter en snabb besiktninga av denna embarmeliga kropp inser jag att det enda stället jag inte har ont på är nog vänster ben. Nacke och bröstrygg = tryckande smärta. Fingrar och händer = nästan brännande smärta. Axlar = definitivt brännande smärta. Röven = sittsår, nästan, men okey, svidande smärta då. Revben = min manliga bukfettma trycker på, måste vara nån typ av tryckande smärta. Höger ben = ja, vad kallar man den skiten, ONT. Sen har vi fotleden = skavsår inne i benet eller hur sjutton man nu ska förklara de. Ben skaver mot ben - tandgnissel. Att klia sig på ryggen är lönlös för dit får jag inte armarna. Men jag klarar av att klia mig på rumpan, man får vara glad åt det lilla.

(det är ett rent önsketänkande att det är jag på bilden utan sittsår i baken och med midja)

Var till en ny sjukgymnast idag, för axlarna. Får inte komma till samma som för benet, lustig sjukvård vi har. Men, men, han hade precis som många andra ingen aning om vad min sjukdom handlar om. Han hade aldrig hört talas om den ens. Men, till hans favör, han erkände det. Så första tiden fick jag berätta och förklara och sen förklara lite till om hur min kropp funkar och vilka bieffekter den haft. Men han lyssna och frågade, gudars vad skönt. Man får redan där lite förtroende för han.

Han vill så gärna sticka i mig med sina jäkla nålar. Och det är väl bara att testa och se, funkar det så funkar det. Men han var inte så glad över att jag hade min rullator att gå med. Han kom fram till att behandlingen under rådande omständigheter bara skulle leda till konstgjord andning. Eller som en kompis skriver på sin blogg, du vet vem, som att ösa en båt när den ligger kvar ivattnet. Totalt meningslöst i långa loppet men funkar för en stund. Har haft sån värk i händerna senaste veckorna så han ska nog få sticka lite där med, hade jag tänkt. Har ju hjälp förr så de kan ju inte skada.

Så nu har min nya sjukgymnast kommit på att han kanske har en lösning på problemet. Jag kan ju inte sluta gåträna och samtidigt så kan jag inte gåträna med rullator eller kryckor för axlar/nacke. Han ska hänga upp mig i en sele ovanför ett gåband och där ska jag gå och gå och aldrig komma till dörren. Jag ser hur man hänger som värsta .... ja inte vet jag. Men va sjutton, måste ju prova. Men va snyggt när den manliga bukfettman hänger ut mellan alla snören och prylar. Nä, får nog börja om med Low Carb igen. Sket sig ju i påskas när farmor dog. Jag som varit så duktig i 3 veckor, bara fuskat en gång när jag och Katta hade lite tjejmiddag. Och gott var det, farligt gott, med potatisgratäng och sånt. Mmmmmmmmmm. Det är bara att bita i det sura äpplet igen och påbörja en ny avprogramering från socker.

Och gör jag det samtidigt som jag ska hänga i luften och gå och sen träna i bassäng i sunderbyn, ja då jäklar finns det hopp för sommaren. Även om jag inte kan ta mig till en strand, inte någon som jag gillar i alla fall.


Men jag funderar på om jag skulle vänta med att börja med Low Carb till nästa vecka. Ska på konferens i helgen i Umeå. Sitter ju i styrelsen för RBU (rörelsehindrade barn och ungdomar) och vi ska dit hela styrelsen. Det är gemensam middag och allt, fika och lunch och fika och hotellfrukost. Nä, det får bli nästa vecka.

Vad är då RBU. Jo, det är den förening som jag är med i för mina killars räkning. Alla kan bli medlem utan att ha ett funktionshinder. Man kan bli medlem för 300:- per år eller ge ett bidrag. Få se, 300:-, vad kan det vara värt? 6 paket cigaretter, NSD i brevlådan i ca 1 1/2 månad, besiktning av bilen, grabben har mer i månaden, 15 enkelresor med llt för vuxen.......

Friskolor...

När friskolan skulle öppna här där jag bor så tänkte jag att detta är ju en super bra ide. Efter att ha bråkat med den kommunala skolan i många år för att mina killar skulle få rätt hjälp så såg jag detta som den perfekta utvägen. Vilken jävla blåsning. Hur då, undrar ni kanske, låt mig få förklara.

GRÄSET ÄR INTE GRÖNARE........................ALLTID

Genom att vi först ville byta för den äldre, förklarar varför senare, och han har sin sjukdom så ville jag försäkra mig om hur det skulle funka för han. Ringde till rektorn för skolan och frågade och frågade. Inga bekymmer, alla som byter till oss kommer att få samma hjälp här som i kommunal skola, sa han. Perfekt, tjohooooo. Eftersom att han som startade skolan även har ett assistansföretag så antog jag, snacka om blåst, att han brydde sig om funktionshindrade. Har insett att han gjort sig rik på sitt assistansföretag, ska förklara hur detta funkar längre ner.

Ja, ja, jag anmälde grabben och allt var frid och fröjd. Så ringer grundarens lillebror, känner han privat, och säger att min grabb inte finns med på listan över elever som de ska köra ut ryggsäckar till. Ringer till det kontor som då fanns, assistansföretaget. Förklarar mitt bekymmer och de ska ordna det. Passar samtidigt på att fråga om vilka som kommer att gå i hans klass. Förklarar för henne om hans sjukdom och hon har fullförståelse, att ju fler elever ihans klass som vet dessto säkrare för han. Att det underlättar för han förstår hon, hon har själv funktionshindrade barn. Så förstående och snäll som hon är så ändrar hon i listorna så att de ska bli så bra som möjligt för min grabb. Ryggsäcken kommer lille brodern med senare samma kväll.

Någon vecka, tror jag, innan skolan ska börja så får vi klasslistor och en kallelse till att få träffa lärare och se hur skolan ser ut. Allt frid och fröjd. När vi sedan kommer till skolan får vi veta, även klassföreståndaren, att det blivit lite omändringar i klasslistan. Nu kommer min grabb bara att gå med 1 kompis mot för 12. En mamma berättar att en av papporna har haft ett snack med rektorn innan vi gick in i klassrummen och sedan ändrades allt. Så nu har de en klass med bara sportfånar och en klass med nästan bara ungar från andra bostadsområden. Vilken jävla klassindelning. Ni kan ju tänka hur det blir när de har gympa ihop, lätt att inse vilka som alltid förlorar. Snacka om att trycka ner elever. Det är som gjort för att elever ska tappa intresset för gympa, och detta ska vara en skola som har det som sin profil, hälsa och friskvård. Träffade en av mammorna från förr och hon berättade samma sak som det jag upplevt. Hon hade också berättat att hennes barn inte borde gå med vissa barn pga tidigare problem. Hon blev också lovad detta men som de senare sket i.

Jag och några andra föräldrar tog upp bekymret med klassföreståndaren samma kväll och ifrågasätter vad de håller på med. Skickar man ut en klasslista som sen kan ändras efter tycke och smak. Att sen denna klass blir den som de har mycket problem med, oooo va konstigt. Fördelen är att klassen blivit taight, ingen bråkar med någon från denna klass för då får de hela klassen på sig. Nackdelen är att de är få som umgås med varandra utanför skolan. Konstigt, när några bor i Norrfjärden och andra i Gammelstad. Man kan ju fundera på varför skolan klagar, de är ju de som har ordnat det så....

Men, men, det stora bekymret började när lilleman skulle byta. Han hade äntligen fått en bra fröken på den kommunala skolan och klassen var lite och allt funkade. Tyvärr bytte 2 av hans kompisar till friskolan, de har varit kompisar sedan de gick på dagis. Eftersom att jag visste vem fröken var på friskolan så fick han oxå byta. Vilken jävla miss. Jag tog samma snack med rektorn om vilken hjälp och så vi kunde räkna med. Jodå, samma som i den kommunala skolan. Tyvärr så bröt lilleman sin fot sista dagen i den kommunala skolan och började därför sin tid i friskolan men rullstol. Vilken hjälp tror ni att han fick, INGEN. Som tur var så var jag ju arbetslös, för jag var tvungen att vara där och hjälpa han i 5 veckor annars hade han inte kunnat vara där. Man kan ju fundera på vad som hände med skolplikten. Under pappans veckor klev jag upp och stod och vänta på han när han kom till skolan. Pappan hade förklarat att han inte kunde vara borta från sitt jobb så mycke. Skulle han vara tvungen att ta ledigt för att hjälpa sin som så skulle han inte få gå i skolan utan han skulle få vara hemma så att pappan kunde jobba hemifrån.

Jag tog upp med rektorn och personal om vad jag blivit lovad när jag bytte till friskolan men nu lät det helt annorlunda. Jo, rektorn hade trott att de skulle få pengar från kommunen för extrainsatser som barnen behövde. Men va fan, man startar väl inte ett företag med att man tror en massa saker som man sen går runt och lovar sina kunder. Vad gör de om andra barn gör illa sig och behöver hjälp, blir de utkastade då? När jag fortsatte att hänvisa till vad rektorn lovat så fick jag veta att de minsann kunde neka min som hans plats i skolan pga av friskolelagen. Vad ända in i helvete.

Men med för lite på fötterna så tog jag ingen diskussion med han där och då. Gick hem och kollade, jo friskolorna kunde neka barn om de kostade för mycket. Alltså, måste bygga om en skola eller anställa personal enkomt för detta barn. Men det behövs inte för min kille. Mailade friskolornas riksförbund för att kolla. De höll med mig om allt och erbjöd sig att hjälpa till och förklara för rektorn. Hade man antagit en elev där man visste att de förelåg dessa bekymmer så var man skyldig att sätta in de resurser som behövdes. De kan INTE kasta ut han från skolan.

Det stod ju om ett fall på NLV för ett år sedan där de nekat en pojke plats i skolan för att han tog för mycke tid av personalen. Nu hade de ju upptäckt det på 6:års så de kunde tydligen göra så. Men vad säger det om skolan, jo, inga funktionshindrade är välkommen.

Provade prata med skolan om detta, att de har fel. Men det var tydligen slutpratat nu, för nu var det så här, punkt. Och det är nu man ska betänka att ägaren har tjänta stora pengar på funktionshindrade i många år, men fasen om de skulle kosta och tära på vinsten.

Till saken hör att denna klass skulle behöva en extra resurs totalt sett. De var 20 8-9 åringar varav en elev med en arm, 4 elever som kör sitt eget race och med myror i brallan, en som är så blyg att hon inte pratar högt inför andra, 1 har diabetes och sen min kille. Till denna klass har de 1 fröken och ibland en fritidsfröken som hjälper till. Jag var med när klassen skulle till kyrkan för att se nått julspel. Jag tog min kille och hade samtidigt koll på en av vildarna. Fröken höll fast en och hade en annan i knät, vilken cirkus.

En av killarna mobbade ibland en anna av killarna i klassen på den kommunala skolan. Detta hade hans föräldrar tagit upp med skolan så att de skulle hålla koll på mobbaren. Min son blev kompis med han och killen är jätte bra men han får sina ryck ibland och då är han inte trevlig. Han har varit på min son inte kan springa fort pga sjukdomen, han kan inte göra det eller det osv. Jag såg ju att nått var fel på min som så jag frågade och frågade och tillslut kom det fram. Tog upp detta med skolan som skulle ta tag idet. När det hände en till gång, och denna gång han min som inte säga nått för det var personal som sett det, ja då jävlar var jag inte lika trevlig. Slår man sig för bröstet om att vi på den här skolan är så bra för vi har en mobbningsplan och en mobbningsgrupp, ja då får man väl för sjutton aggera. Speciellt när de vet att de har en mobbare i denna klass. Denna gång fick killarna gå till rektorn och sen tvinga rektorn dem att kramas.

Vem fan vill krama sin antagonist?

När man ser till hur det ser ut på denna friskola så inser man att det är många föräldrar till problembarn som inte tar åt sig bekymret utan bara har bytt skola. De kanske tror att allt ska ordna sig nu för något fel på deras barn är det då rakt inte. Det kryllar av myror-i-brallan barn, i varje klass finns de, mer än en. Vet inte hur många gånger polisen har varit på skolan, men många är det och falska brandlarm går det lite då och då och ambulansen har väl varit där några gånger oxå. Även när den hämtade mig. Tro inte att skolan har gjort så mycke, inte en extra personal har kommit, vad jag sett.

Men, men, nu har ju lillemans fraktur helat och allt verkade frid och fröjd. Våren 2008 så skulle de åka skidor i skolan och han ville ju vara med. Jag förklarade att nedförsbackar inte är det bästa men att han får åka skidor annars. Bra! Så ringer de från skolan och undrar om han måste åka skidor i skolan. Ja, de är hans rättighet. Jo, men nu är det ju så att personalen tycker att det är så otäckt att bli så rädd som de blir när han kör omkull. Jag säger bara OCH. Jag hade förstått om de blev rädd för hans skull. Men nu blev det en så otäck upplevelse för dessa stackars fröknar. När man dessutom sitter som jag gjorde då, instängd och kunde inte ta mig ut, då orkar man inte bråka och har han då en far som inte ids bry sig jag då tar man den lätta vägen ut.

På fritids har de ibland olika saker som de får åka iväg och göra. Bada, bowling och liknande. Min son hade precis som sina kompisar valt att åka till Nordpoolen, tror ni han fick det. Veckan innan så ringer en manlig fröken från fritids och förklarar läget för mig. Det är för många små barn som vill fara och bada och han kan inte garantera säkerheten för min son så han får inte följa. Då blev jag riktigt arg, men inte på han som ringde för han höll med mig om att det är förjävligt. Och jag vill inte börja bråka med skolan så länge killarna går kvar. Men jag lovar och svär, att den dagen mina barn inte längre går på denna skola då jävlar tänker jag skrika högt, så högt att det kommer en anmälan om diskriminering av funktionshindrad och att folk ska veta vilken dubbelmoral ägaren kör med. Att skolan sen har en likabehandlingsplan är rent åt fanders. Hur fasen man kan påstå att alla barn på denna skola ska behandlas lika är för mig en gåta.

Ett annat problem är att storebror har ju insett hur hans lillebror blivit behandlad och hur de behandlar barn med funktionshinder. Detta har gjort att han tappat lite av respekten för rektorn och lärare. Att sen personalen och rektorn inte håller på givna regler är ju bara..... Vi får den mesta av informationen genom ett program på nätet och där kan man även se om barnen kommer försent eller skolkar. Problemet är att när man anmäler att barnen ska vara borta så fyller de inte alltid i. Det uppstår då ett irritationsmoment hos lärarna när min son skolkar som vanligt, vilket han då inte gjort. Men detta gör att han blir utdömd fortare för någonstans i bakhuvudet så har ju läraren för sig att han skolkat vi flera tillfällen. Nu när han var först på begravning av sin farmor och sedan på Metallica så ansökte deras pappa om ledigt innan. Lappen lämnade grabben till rektorn för att han inte hittade sin mentor. Tror ni rektorn fyllde i att han skulle vara borta, skulle inte tro det. Så nu hade han massor med ogiltig frånvaro. Och detta var inte första gången, nä, en 5-10 gånger har det väl inträffat. Pappan mailade hans mentor och hon fixade det men missade som vanligt flera dagar. Att skolan uppenbarligen struntar i detta är ju ett annat irritationsmoment för killen. Att sen hans mentor inte är skrivkunnig är en annan sak. Hon kan ju i och för sig lida av dyslexi eller vad det heter. Men, om hon ska gnälla på barnen som inte ens kan grammatik eller stava, vilken respekt får barnen för henne?

Så vad vet nu min stora kille om denna skola, rektorn ljuger, de skiter i vissa skiter i regler, disskriminerar funktionshindrade, lärare som inte kan stava osv. Inte konstigt att han funderar på att byta tillbaka till kommunal skola.

Nu är det inte bara mig rektorn ljugit rakt upp i ansiktet. En väninna funderade på att byta till friskolan men de bodde en bit ifrån. Hon frågade då om skolskjuts, jo, de fanns till vissa bostadsområden. Det var en pappa som åkte runt och plockade upp barnen. När så äntligen min väninnas dotter bestämt sig så kollade de engång till med rektorn. Nä, de hade han inte sagt och någon skolskjuts finns inte. Så något byte av skola blev det inte för hennes dotter.

Att sen läsa att kommunpolitiker i Kiruna tycker att friskolorna är en framtid. Bra då vet vi det, Kiruna kommun vill inte ha funktionshindrade barn. Vi kanske ska göra som man gjorde förr i tiden. Vi gömmer dem i veboda.....

Varför ville vi byta. Jo, grabben hade gått på samma skola i 6 år och varje år så byttes det klasskamrater, fröknar, lokaler och spår. Varje höst nästan, så började han utan att veta riktigt vem som skulle vara fröken, vilket klassrum eller vilka kamrater. Och sen bara detta att få hjälp till han i skolan var lönlöst.

När han gick i 2:an fick han inte följa med och bada med klassen utan han fick stanna med 6:åringarna. Varför, jo rektorn ansåg att hon inte ville lämna över det ansvaret på någon ur personalen. Men hon tyckte att det var OK att någon annans pappa hade koll på grabben. Det var alltid med en assistent till badet åt en kille som var en tjurskalle, nått liknande en bokstavskombination. Men den killen fick assistent hela tiden, trots att han inte behövde det alltid. Han assistent, Anders, försökte förklara att han ville ta hand om min grabb på badet för den andra behövde ingen hjälp där. Han förklarade även att det var diskriminerande mot min grabb att han inte skulle få åka. Efter en termin så gick rektorn med på detta. Men så var det med allt i skolan. Man bråka, informerade och hade möten konstant. Och detta var något jag fick driva igenom själv och bråka om.

När grabben började i 5:an och fick än en gång en ny fröken och nytt klassrum. Denna fröken måste ha varit de trögaste jag varit med om. Det var möten om allt och ingenting nästan varje vecka. Samt att det skulle klagas för klagandets skull. Musikfröken ringde hem en gång fast hon inte ville men fröken hade sagt att hon skulle de. Hon hade inget att klaga på utan sa att min grabb var den enda som hade lyssnat när hon sa åt.

En gång när jag var där så hade killarna i klassen snott några ballonger från frökens låda. De hade fyllt dessa med vatten och kastat omkring. Jag följde med in efter rasten i klassrummet och satte mig, inte planerat, i ett hörn bakom ett skåp. När fröken kom in så börja hon med att skälla ut min son. Genom att han sprang sämre än de andra så hade han kommit efter och blivit upptäckt. Att de var fler killar visste de men inte vilka. Men, men, i alla fall så stod hon där och skällde på han inför hela klassen och då kunde inte jag hålla käften. Jag ställde mig upp och fråga vad hon höll på med. Man tar reda på sanningen och vilka alla skyldiga är innan man skäller på nån. Jag frågade killarna vilka som varit med och de räckte upp handen på en gång. Så, sa jag, nu kan du skälla på de som skyldiga äro. Sen satte jag mig ner igen och fröken skällde inte på nån mer, i alla fall inte när jag var där.

Men den sista droppen var nog när grabben bröt handen i skolan. Där sitter denna kille på skolgården och ojjar sig och har ont. 2 rastvakter, av vilken 1 mötte grabbens blick, som båda visste om hans sjukdom. Vad tror ni de gör. Tittar och går vidare. Han tog sig in i skolan och förklarade för fröken som inte brydde sig. Han fick ta sin mobil och ringa själv efter hjälp. När han sen kom tillbaka tog det skolan 3 dagar att ge han den hjälp han behövde. Jag fick vara med han i skolan och skriva åt han och hjälpa han med andra saker. När han sen bröt armen 3 månader senare så blev alla såååå förvånade. Oj, hur ska vi nu lösa det? Jag förklarade att nu fick de väl ändå vara nog, de hade ju vana nu. Det var ju ganska nyligen som detta hände och jag kan inte vara lediga titt som tätt bara för att skolan inte har en handlingsplan när en olycka händer. Detta är något som de ska ha, speciellt när det gäller barn med funktionshinder. Det var därför vi bytte skola, jag var så jävla kräkless på att bråka och bråka. Det är så tärande att hålla på år efter år och inget stöd har man från nått håll, utom från vänner som vet hur de är.

Hur funkar då detta med assistans. Jo, alla som är assistansberättigad får ca 250:- per timme. Vilket bolag eller person som ska vara assisten bestämmer man själv. Väljer man ett bolag så får de alla 250:- som de sen gör som de vill med. Huvudsaken är att antalet assistant timmar är det som brukaren ska ha och blivit tilldelat. Om sen företaget väljer att betala ut 100:- i timmen i lön så går de andra till skatter, arbetsgivaravgifter, kontor och vinst. En snabb överläggninge säger att ca 8 timmar per dag blir 2000:- och sen har man kanske 100 brukare. Då blir det ca 200 000:- per dag i inkomster. Då ska vi inte glömma att de finns de som har hjälp dygnet runt och av mer än 1 person per gång. Det är kanske därför som vi idag har fler än 10 assistansföretag bara i Luleå att välja mellan. Inte är det för att det är mindre luckrativt att starta ett assistansföretag som det finns drygt 1500 företag i sverige. Sedan 1995 har antalet assistansberättigade har ökat från 7300 till ca 15 000. Det genomsnittliga antalet assistanstimmar per person på samma tid ökat från 68 till 106. (Här ingår inte 3000 personer med personlig assistans via kommunala LSS-beslut) Kostnaden för assistansen ökade på samma tid från 3,7 till ca 20 miljarder. Mycke pengar att hämta här. Det är kanske därför som vissa företag har börjat köra med "lockvaror", utlandsresor och kids-club osv.

Lite äckligt är det när man skor sig på funktionshindrade. Men lite konstigt är det att det ska vara lagligt att diskriminera en grupp människor. Att man sen tjänar pengar på det gör det.... Tänk tanken, bara en snabbis så där, att det skulle vara lagligt att diskriminera svarta människor eller blondiner. Undra vilket ramaskri det skulle bli i samhället då. Som i Kiruna nu, där de funderar på att slå ihop gymnasieskolorna med städerna runt om och därför anser de att friskolorna blir räddningen. Ja, men för vem? Kommunerna ska väl erbjuda barn skola, de finns ju skolplikt. Men om de förlitar sig på friskolorna så kommer det inte att finnas skolor för funktionshindrade. Och dessutom förlita sig på en diskriminerande skola. Undra hur många lagar de bryter mot då? Och vem vinner på det, jo ägarna till friskolorna. Jag trodde skolan var till för barnen......

DAGENS FUNDERING

Ska det vara lagligt att

diskriminera människor

och tjäna pengar på det?

Funderingar

Idag blev det mycket skrivet. Känner att jag måste skriva av mig lite. Brukar följa en annan blogg som skriver mycket om orättvisor i samhället osv. Mycket är bra men mycket är oxå skit. De flesta verkar bara klaga och klaga och ingen kommer direkt med nått uppmuntrande. Spelar ingen roll vad inlägget i sig handlar om utan de halkar alltid tillbaka till samma resonemang och samma ämne.

För några dagar sedan så skrevs det om jämställdheten i samhället. Det debatterades om att allt mer satsas på flickor och hur jäkla synd det är om dem. Men bloggaren visade på en annan syn. Ex. fler flickor gör självmordsförsök så därför måste det satsas mer på dessa. Men hallå, fler pojkar lyckas begå självmord.

Sen skulle det satsas mer på att flickor skulle känna sig säkrare på kvällar och nätter. Men, statistiken visar att det är fler killar som är utsatta.

Jag skrev en kommentar om att man måste kanske se till var allt kommer ifrån. Gängkulturen kanske. Vi har ju haft endel med den att göra i den här stan. Vem har missat skjutningen på Shell, gängbråk. Eller bråket på Cleo när basketspelaren fick glas i ögat, gängbråk. Dessa är 2 exempel men det finns fler. Se på skolorna, det börjar redan där.

Under 2007 dömdes 21 ungdommar för dråp, hallååååå. Men de verkar som att de vuxna inte är intresserade av detta eller ens funderar på orsaken. Hamnade i en debatt med en tok som tycker att alla barn ska växa upp med sina biologiska föräldrar. Att kvinnofrid inte var så viktigt utan att barnet ska få frid genom att bo med både mamma och pappa.

Man kan ju fundera på vad han har varit med om. Adoption var rent förkastligt enligt han. Och att de flesta våldtäkter som anmäls är falska och män är inte så hemska. Stackars männen för de blir minsan våldtagna i fängelset. Man kan ju fundera på av vem, inte är det av kvinnor. Det dummaste han skrev var att för att säkra barns från misshandel så skulle pappor automatiskt få vårdnaden. Varför, jo för att det är mamman som misshandlar barn, hon eller hennes nya. Men om nu mamman är så hemsk borde inte pappan upptäcka det när han har hand om barnen.

Det som är lite roligt är att jag har haft en lång debatt med en annan under ett annat ämne men på samma blogg. Efter mycket fram och tillbaka så gav killen med sig och höll med mig. Och nu när jag gav mig in i denna debatt så backar han upp mig, lite roligt.

Kan jag vara ganska så jäkla envis....skulle tro det.

Just nu debatteras våldtäkt och att Sverige ligger långt före andra länder när det gäller antalet. Tyvärr är det ingen i media som meddelar att det sätt som Sverige räknar på inte sker i andra länder. Om en kvinna blir båldtagen av sin man 3 gånger i veckan i ett år så räknas varje våldtäkt som en, alltså ca 156 våldtäkter. I andra länder räknas detta som en våldtäkt.

Har som vanligt hamna i en debatt med en av kommentatorerna. Denna tok anser att sätta folk i fängelse som ett hot inte fungerar. Utan det är bättre om man kunde göra dem till produktiva medmänniskor. Självklart, men hur. Vem vill ha en pedofil som dagisfröken eller en massmördare som sjuksköterska? Han vill inte vara med och betala för vad fängelser kostar oss skattebetalare. Men vad skulle de inte kosta samhället om alla idioter fick härja fritt?

Jag ställde en fundering till alla om våldtäkt och unga. Sex med en minderårig räknas som våldtäkt men alla de minderåriga som har sex med varandra då. Även dessa minderåriga som har sex med sina föräldrars tillåtelse. Vem är skyldig i en sådan härva, de två minderåriga eller föräldrarna?

Sex bland minderåriga kryper längre och längre ner i åldrarna. Vem är ansvariga för dessa? En förälder som tillåter sin minderåriga flicka ha samlag med en minderårig pojke, vad kallas det? Vem är skyldig? Vad gör man åt sånt? Och sjukvården som undersöker och ger preventivmedel åt dessa flickor, godkänner de att flickor har sex med någon innan det är lagligt? Begår de ett brott då?

Många unga människor idag som räknas som minderåriga och som har sex är kanske mogna för det och bör naturligtvis få preventivmedel. Men vad säger lagen, för det är ju olagligt? Dessa är bara funderingar som jag har och inget ställningstagande. Även om jag tycker att 13-åringar som har sex, preventivmedel och är förlovade är liiiite för unga för detta.

Men om man ser till dagens ungdom så innan de är 15 har de redan där begått flera lagbrott och det med vissa föräldrars tillåtelse. Spel-, alkohol-, data-, sex- och hjälmlagen, bara för att nämna några brott.

Det som är lite skrämmande är att ingen direkt kommenterade min kommentar om ungdomar. Men det är kul att läsa för nu har jag två som håller med mig i allt, nästan. Det måste ju betyda att jag inte är helt ute och cyklar.

Dagens andra fundering:

Vem är ansvarig om man vet

att ens barn begår brott mot

sexlagen?

Solen har kommit...

Så är det på väg att bli sommar igen, hurra. Solen värmer så underbart. Att gå till affären är så sköööönt, tänk om man kunde gå en längre sträcka. Tog en prommis till affären idag på förmiddagen. Mötte en gammal klassmamma, ja hon är inte gammal men våra barn gick med varandra i skolan i 5 år. Hon var ute och gick och skulle hämta sin cykel på jobbet. När jag så äntligen är på väg hem så möter jag henne igen, denna gång cyklande. Jag vill oxå cykla, orättvist. Men annars var det kul att prata med henne. Hon är lite av en konstnärssjäl, med andra ord, ganska underhållande att prata med. Vi har alltid kommit bra överens, tyvärr gjorde inte våra barn det.

Tänk att kunna ta cykeln och fara på en riktigt lång sväng. Känna vinden i håret och solen på kinden. Höra hur det knastrar i gruset. Suck, drömma kan man ju alltid. Vad vore en bal på slottet.....eller hur det nu var.

Min söner är på begravning och jag avundas dem inte. Har själv begravt min mamma och vet hur jäkla hemskt det är. Tacksam att jag inte hade barn då. Man funkar inte normalt, inte jag i alla fall. Hade gärna åkt själv och tagit farväl av denna kvinna. Men finns det inte pengar så finns det inte. Men vi skickade blommor som jag hoppas hittade till rätt kyrka och rätt begravning. Jag hade även velat vara där som stöd för mina barn, speciellt den äldre. Men de kommer snart hem så då får jag sätta mig med han och kolla hur han mår. Han har haft svårt att sova sedan det hände. Han brukar säga att när han blir stor så ska han flytta till farmor och jobba där.

Iveckan har det varit fullt upp. Lilleman fick halsfluss så vi var på vårdcentralen på måndag. Som tur är verkar ingen annan ha blivit smittad. När man sen läser om svininfluensan så slår ju tanken en. Men sen är man ju så himla clever att man vet att han inte kan ha det men bara för en millisekund så tänkte man tanken. Huga buga.

På tisdag var jag på hörselkoll. Ni som vet om min sjukdom vet att jag kommer att bli döv, och hur jäkla kul är det... Mina barn tycker att jag borde skaffa hörapparat för de är less på att få konstiga svar på vanliga frågor. Grannarna börjar väl snart klaga på ljudvolymen från tv och radio. Men det var inte så hemskt, behöver ingen operation än eller hörapparat. Men jag fick veta att mina öron är som en 70-årings. Det var ju kul att höra, en 70-årings öron. Tur att de inte ser ut som det, tror jag, har inte kollat så noga. Att jag dessutom har tinnitus gör ju inte saken bättre. Men läkaren sa att det kan komma från mina bekymmer med nacken. Så nu har jag bokat in ett besök hos en sjukgymansten för det. Kan inte gå till samma som jag har för benet. Det hade ju underlättat det hela måste jag ju säga.

På torsdag var jag tvungen att gå till vårdcentralen för min sjukskrivninga går ut. Hur sjutton de har tänkt att jag ska kunna börja jobba, gudarna vet. Men nu fick jag i alla fall veta att det är artros som jag har i fotleden och att detta är vanligt när man får en allvarlig underbensfraktur. Jahapp, och detta kunde inte ortopederna förstå. Har man klagat sedan olyckan 2008 och ingen har brytt sig. När så tillslut en ortoped äntligen kollar upp det så får man veta att det var inge. Bara lite förslitning av brosket på ledytorna i ändarna på underbenen. Det är detta som ska hindra att ben skaver mot ben. De kunde inte förklara varför foten gör ont eller att den är svullen konstant. Tyckte jag skulle rådfråga någon annan. De får en ju att fundera på om man är en hypokondriker. Tack för det. Man kan ju fundera på vad de fick lära sig på läkarlinjen. Inte sjutton är det empati eller kontakt med patienter.

Man kan samtidigt fundera på om en för empatiska läkare blir en sämre läkare. Till viss del tror jag det. Man vill ju inte att läkaren ska sitta och hålla handen eller strunta i vissa saker för att det kommer att göra mer ont. Men samtidigt så får man inte köra över patienter. Hur många har inte fått höra att slappna av, det kommer inte att gör ont. Då är det bättre att säga som det är och förbereda patienten på vad som komma skall. Sen är det ju viss skillnad på patienter. Man måste kunna lyssna och därefter ta beslut om just denna patient. Det är ju inte ett löpande band, som många läkare verkar tro.

Jag vet ju hur jag har reagerat när killarna brytit nått. Nervös, men kolugn på ytan. Kolugn för att kunna foka på det som är viktigt och inte känna förmycket med ungen. För är det nått jag vet så är det hur det är att bryta ben, hur ont det gör, hur rädd man är osv. Men jag har ändå en viss del empati med dem. Sen vet ungarna att det mamma säger är sant för hon har gjort detta. Därför är det viktigt att de råd och tips jag ger mina barn i en sådan situation är bra och sanna. När allt är över och man kommit hem från sjukhuset, ja då släpper jag fram oron. Bara att ta med en tidning och gå och sätta sig på hemli-huset. Min lille son har detta som måttstock för hur rädd jag blir. Måste mamma gå på toa då är blev jag riktigt rädd annars är det lugnt.

Men nu har jag en förklaring och har fått min dom. Kommer aldrig att kunna gå ordentligt igen och kommer alltid att ha ont. Tack för den du. Men jag vet att det är bättre om jag går mycke för det smörjer fotleden och svullnaden minskar. Värken kommer att minska, även om det gör mer ont i början. Och går jag förmycke så kommer jag även att få värk när jag vilar och på nätterna. Men det viktigaste är att jag nu vet, att jag fått en diagnos. Det tråkigaste var att läkaren förklarade att jag kommer nog att kunna klara av att arbeta halvtid, nått annat kunde han inte utala sig om. Vadå, halvtid. Jag vill ju jobba och tjäna pengar precis som alla andra.

Dagens fundering:

Ska läkare känna empati
med sina patienter

eller

är de bra som de är?