Solen har kommit...

Så är det på väg att bli sommar igen, hurra. Solen värmer så underbart. Att gå till affären är så sköööönt, tänk om man kunde gå en längre sträcka. Tog en prommis till affären idag på förmiddagen. Mötte en gammal klassmamma, ja hon är inte gammal men våra barn gick med varandra i skolan i 5 år. Hon var ute och gick och skulle hämta sin cykel på jobbet. När jag så äntligen är på väg hem så möter jag henne igen, denna gång cyklande. Jag vill oxå cykla, orättvist. Men annars var det kul att prata med henne. Hon är lite av en konstnärssjäl, med andra ord, ganska underhållande att prata med. Vi har alltid kommit bra överens, tyvärr gjorde inte våra barn det.

Tänk att kunna ta cykeln och fara på en riktigt lång sväng. Känna vinden i håret och solen på kinden. Höra hur det knastrar i gruset. Suck, drömma kan man ju alltid. Vad vore en bal på slottet.....eller hur det nu var.

Min söner är på begravning och jag avundas dem inte. Har själv begravt min mamma och vet hur jäkla hemskt det är. Tacksam att jag inte hade barn då. Man funkar inte normalt, inte jag i alla fall. Hade gärna åkt själv och tagit farväl av denna kvinna. Men finns det inte pengar så finns det inte. Men vi skickade blommor som jag hoppas hittade till rätt kyrka och rätt begravning. Jag hade även velat vara där som stöd för mina barn, speciellt den äldre. Men de kommer snart hem så då får jag sätta mig med han och kolla hur han mår. Han har haft svårt att sova sedan det hände. Han brukar säga att när han blir stor så ska han flytta till farmor och jobba där.

Iveckan har det varit fullt upp. Lilleman fick halsfluss så vi var på vårdcentralen på måndag. Som tur är verkar ingen annan ha blivit smittad. När man sen läser om svininfluensan så slår ju tanken en. Men sen är man ju så himla clever att man vet att han inte kan ha det men bara för en millisekund så tänkte man tanken. Huga buga.

På tisdag var jag på hörselkoll. Ni som vet om min sjukdom vet att jag kommer att bli döv, och hur jäkla kul är det... Mina barn tycker att jag borde skaffa hörapparat för de är less på att få konstiga svar på vanliga frågor. Grannarna börjar väl snart klaga på ljudvolymen från tv och radio. Men det var inte så hemskt, behöver ingen operation än eller hörapparat. Men jag fick veta att mina öron är som en 70-årings. Det var ju kul att höra, en 70-årings öron. Tur att de inte ser ut som det, tror jag, har inte kollat så noga. Att jag dessutom har tinnitus gör ju inte saken bättre. Men läkaren sa att det kan komma från mina bekymmer med nacken. Så nu har jag bokat in ett besök hos en sjukgymansten för det. Kan inte gå till samma som jag har för benet. Det hade ju underlättat det hela måste jag ju säga.

På torsdag var jag tvungen att gå till vårdcentralen för min sjukskrivninga går ut. Hur sjutton de har tänkt att jag ska kunna börja jobba, gudarna vet. Men nu fick jag i alla fall veta att det är artros som jag har i fotleden och att detta är vanligt när man får en allvarlig underbensfraktur. Jahapp, och detta kunde inte ortopederna förstå. Har man klagat sedan olyckan 2008 och ingen har brytt sig. När så tillslut en ortoped äntligen kollar upp det så får man veta att det var inge. Bara lite förslitning av brosket på ledytorna i ändarna på underbenen. Det är detta som ska hindra att ben skaver mot ben. De kunde inte förklara varför foten gör ont eller att den är svullen konstant. Tyckte jag skulle rådfråga någon annan. De får en ju att fundera på om man är en hypokondriker. Tack för det. Man kan ju fundera på vad de fick lära sig på läkarlinjen. Inte sjutton är det empati eller kontakt med patienter.

Man kan samtidigt fundera på om en för empatiska läkare blir en sämre läkare. Till viss del tror jag det. Man vill ju inte att läkaren ska sitta och hålla handen eller strunta i vissa saker för att det kommer att göra mer ont. Men samtidigt så får man inte köra över patienter. Hur många har inte fått höra att slappna av, det kommer inte att gör ont. Då är det bättre att säga som det är och förbereda patienten på vad som komma skall. Sen är det ju viss skillnad på patienter. Man måste kunna lyssna och därefter ta beslut om just denna patient. Det är ju inte ett löpande band, som många läkare verkar tro.

Jag vet ju hur jag har reagerat när killarna brytit nått. Nervös, men kolugn på ytan. Kolugn för att kunna foka på det som är viktigt och inte känna förmycket med ungen. För är det nått jag vet så är det hur det är att bryta ben, hur ont det gör, hur rädd man är osv. Men jag har ändå en viss del empati med dem. Sen vet ungarna att det mamma säger är sant för hon har gjort detta. Därför är det viktigt att de råd och tips jag ger mina barn i en sådan situation är bra och sanna. När allt är över och man kommit hem från sjukhuset, ja då släpper jag fram oron. Bara att ta med en tidning och gå och sätta sig på hemli-huset. Min lille son har detta som måttstock för hur rädd jag blir. Måste mamma gå på toa då är blev jag riktigt rädd annars är det lugnt.

Men nu har jag en förklaring och har fått min dom. Kommer aldrig att kunna gå ordentligt igen och kommer alltid att ha ont. Tack för den du. Men jag vet att det är bättre om jag går mycke för det smörjer fotleden och svullnaden minskar. Värken kommer att minska, även om det gör mer ont i början. Och går jag förmycke så kommer jag även att få värk när jag vilar och på nätterna. Men det viktigaste är att jag nu vet, att jag fått en diagnos. Det tråkigaste var att läkaren förklarade att jag kommer nog att kunna klara av att arbeta halvtid, nått annat kunde han inte utala sig om. Vadå, halvtid. Jag vill ju jobba och tjäna pengar precis som alla andra.

Dagens fundering:

Ska läkare känna empati
med sina patienter

eller

är de bra som de är?