Herre Gud, 34 år sedan. Hur gamla är vi egentligen? Inte nu för att jag inte hade en egen familj. Men i mitthus bodde det en hon-djävul. Inga horn eller stora och farlig och monsterlik. Utan något som många hushåll alltid haft, en besserwisser till storasyster.
Att jag nu skriver till dig är för att du har sökt dig till nya jaktmarker. Antar att du lär bli mött att Jack när du anländer. Kommer ihåg att de brukade kalla Jack för "gamm gobba" när han var i slutet av sin karriär. Och vet du vad, detta ord använder jag idag.
Det bara bubblar upp gamla minnen och det är lite skönt att minnas och glädjas åt det som varit. Samtidigt är det med en viss sorg man kommer ihåg allt. Saknar den tiden lite =)
Det är tråkigt att man ibland tappar bort viktiga personer, viktiga i ens barndom. Så pass viktiga att de satt spår för all framtid. Jag kommer ihåg sista gången jag såg dig, du såg dock inte mig. Satt i bilen med din svärson och du satt vid köksbordet och tog en smörgås. Blev lite sentimental måste jag erkänna. Du såg precis lika dan ut. OK då, lite äldre. Du brukade alltid komma och möta en när man kom. Huvudet lätt framåtböjt så att du kunde se ovanför glasögonskanten. Oftast hade du en tidning i handen, korsord antar jag.
Jag fick ett namn när jag döptes i kyrkan. Varför det blev det namnet har jag aldrig förstått genom att fram till jag började i 4:an så halverades det och gjordes om till ett annat av både familjen, släkte och vänner. Min farmor villa att jag skulle heta Maria men där la mamma in sitt veto. Hon kände en flicka som hette Maria och hon var så himlans ful så det fick jag rakt inte heta. Mina barns far ville att yngsta skulle hete Lukas. Kommer aldrig på fråga sa jag. Lukas är Emil i Lönnebergas häst och min unge ser inte ut som en häst. Och så var det slutdiskuterat.
Men så kom den dagen när jag skulle börja mellanstadiet, i 4:an. Denna dag lärde jag känna en av de snällaste människorna genom tiderna..........och hans dotter så klart. Det var du som döpte om mig och det heter jag än idag efter 34 år för.
Jag och din dotter har hängt ihop sedan den dagen. Vi var mer som systrar än som kompisar. Jag sov nästan alltid hos er. Delade rum med en överspänd storasyrra som bara bråkade, svårt val, skulle inte tro det. Jag hade ju en egen säng hos er, snacka om lyxigt.
Jag kommer ihåg den gången vi satt barnvakt och det blev så fel det kunde bli. Efter det så erbjöd du oss pengar istället för att vi skulle sitta barnvakt. Det var så du var, omtänksam.
Eller som när jag bröt armen när vi gick i 6:an och jag låg på sjukhuset i Boden. Då skjutsade du dit henne med en stor Aladdin ask eller när hon låg på samma sjukhus ett år senare. Då ringde du och frågar ifall jag vill följa med för du visste att min mamma inte hade körkort. Du måste nog ha tyckt att vi var bra för varandra, jag och din dotter.
Men det tyckte du inte alltid. I alla fall inte den gången när vi stack till Gammelstad med bussen utan att säga var vi var. Kom hem långt efter middagstid och inte en enda vuxen var glad på oss. Då skulle vi inte få vara med varandra nå mer. Men så kunde vi ju inte ha det tyckte vi så jag tog ett snack med dig, kommer du ihåg. Gick då i mellanstadiet men kavat var jag. Jag förklarade att vi bara måste få vara med varandra, det gick inte annars och sen lovade vi dyrt och heligt att aldrig göra om det igen. Sen var det frid och fröjd i alla år=)
Du var en enkel man. Jag tror du hade mått ganska gott i en koja i skogen så där i närheten av bra fiskevatten. Gärna med ett djur i närheten. De där med mode-prylar var väl inte din grej. Praktiskt skulle det vara. Kommer du ihåg Ingemar Stenmark mössorna som vi hade? Jag hade en gul och blå och din dotter ville ha en likadan. Snäll som du var så köpte du en. Färgen var inte viktig, det skulle vara praktiskt och färg värmer inte. Så hon fick samma färg som nörden i vår klass och som hon grina och var så arg. Du bara: är den inte varm då? Enligt mig var du en snäll man som älskade att vara i skogen eller på sjön. Men det jag vet säkert är att du framför allt annat älskade sin dotter.
Du ställde alltid upp på oss när vi var mindre, det satt sällan och aldrig fast. Du utstrålade ett inre lugn eller nått och hade snälla ögon. Lite som en svensk Dalai Lama, liten och kraftig och lite hår och försökte komma med visa ord, ofta med ett leende på läpparna. Det var kanske därför som barn och djur tyckte om dig. Vet inte hur många okända katter du har matat med falukorv. Och falukorv var något som ni alltid hade hemma. I alla fall när vi var mindre. Makaroner och korv måste ha varit lie av din nationalrätt...eller fisk kanske.
Jag kommer ihåg när du köpte en begad skoter åt dottern som stod hos hennes farmor och farfar. Orange Ockelbo, tror jag, med framruta om jag inte missminner mig. Men vi var där och skulle köra den i alla fall. Du förklarade var vi fick köra och inte köra. Absolut inte över jordgubbslandet. Och var tror ni att jag körde då, precis, jordgubbslandet. Om du blev arg, nä inte så att jag märkte nått. Möjligen lite irriterad.
Jag kommer ihåg en av de roligaste händelserna med dig inblandad. Det är en sådan där historia som jag och din dotter kan skratta hysteriskt åt än i dag och ingen annan fattar nått. Detta utspelade sig när vi gick på högstadiet och dottern hade fått en ny ungdomssäng. Så när jag sov över tog vi några tjocka dynor från fotöljen. Tjocka och bra var de och sov bra gjorde man.
En morgon vaknade vi av att du bara skrek rakt ut. Vi rusade in i vardagsrummet för det var därifrån oljudet kom ifrån. Du hade satt dig i din fotölj utan att kolla. Nu hamnade rumpan någon decimeter ovanför golvet på ett tunnt tygstycke och antagligen med en bräda i tvärsöver. Man såg under fotäljen hur du nästan slog i golvet. Benen stod rakt ut och armarna rakt upp, du fick nämligen armstöden i armhålorna.
Du försökte alltid komme med visa ord åt oss. När vi spelat kort för mycke så hette det "kort och tärning-djävulens gärning" Missminner jag mig inte så brukar du ofta avsluta dessa visa ord med: har jag rätt eller har jag rätt. Sen kunde du dra till med någon gammal anekdot från din tid. Vad som var sant eller inte har jag ingen aning om. Vissa historier var typ "när vi draggade efter farmor i fel sjö" och sånt.
Kommer ihåg när du skulle lära oss hur man klipper tånaglar. Min syster hade nämligen för 147 gången fått nageltrång och det ville du ju inte att vi skulle få. Så du skulle ha snabb kurs med oss men då tyckte vi att det blev lite lite lite......... Men vet du, jag har aldrig haft nageltrång, så lite fastnade fast vi mest satt och fnittrade.
Tyvärr så blev det som det blev när vi ungar blev äldre. Man skaffade en egen familj och arbete och prioriterade fel. Men du var alltid omtänksam när vi möttes, samma gamla du. Som den gången din dotter och hennes familj och jag och mitt x skulle åka med husvagnen och fiska. Du var lite fundersam på vad jag skaffat mig för kille men fråga skulle du aldrig. Så när vi stannade hos er och hämtade husvagnen så var du tvungen att komma ut, du skulle kolla att de satt fast vagnen ordentligt. Vilket du visste att de kunde för de hade gjort det många gånger innan. Och det var väl mer min kille du kollade på och inte på vagnen. Jag och din dotter förstod detta och bara log, vad de andra funderade över behöver vi inte bry oss om, eller hur. Men du ville ju bara veta att jag hade det bra, gulle dig=)
Kan det vara så att hjärnan rensar ut information som inte är av intresse. Jag kan i ärlighetens namn inte komma ihåg att du var speciellt arg på oss så ofta. För många rackartyg och upptåg gjord vi. Vi var inga söta små änglar till flickor. Några söta prinsessor som målade naglarna och var rädda att bli smutsiga. När andra flickor klädde ut sig till prinsessor så lånde vi dina gamla kostymer och klädde ut oss till fyllgubbar. Kanske inte det smartaste, men kul hade vi.
"Visst är det jobbigt,
.jpg)
när någon man håller av,
inte längre finns.
Men det hör ju faktiskt till,
att allting inte alltid blir som man vill.
Jag minns det som varit med glädje i själen
och riktar min blick ut över havet"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar