Åter till samhället

Läste debatten i Aftonbladet. Så rätt så rätt. Går att läsa här:

http://www.aftonbladet.se/debatt/article13300611.ab

Precis något jag försökt "säga" på bloggar och lite här och lite där. Men nä, allt mäts i pengar. Vem människan bakom plånboken är skiter folk i, hur människan mår. Detta har jag märk sedan jag skrev om gemensamma mammor. Så mycket skit man fått höra för att jag har en annan syn. Ingen bryr sig att ta reda på om det ligger någon sanning i det andra säger, de med annan åsikt. Hugger rakt av, de måste ha fel.

Och här skriver någon som kan förklara detta för mig. De skriks om vem som det är synd om, det skriks om vem som tjänar minst, det skriks och det skriks och alltid handlar det om pengar och vem det är mest synd om.

Och visst, det är ju pengar det handlar om. Men bara för att man har mat på bordet så betyder det inte att barnen mår bra. Det är så mycket som påverkar. Speciellt detta med samhällssynen. Allt man måste ha, allt man måste göra allt som kostar pengar.

Visst, håller med många om att man måste inte ha allt, allt måste inte kosta. Men nu lever vi i ett samhälle där man inte kan slå på radion eller TV:n, öppna en tidning, gå på stan utan att vi matas med allt vi måste ha.

Vi var tvungen att lagstifta om att skolor inte får ta avgifter, speciellt friskolor, för barnen vid saker som skolorna ordnar. Funkar det? På vår friskola så tar de avgifter men samtidigt så skriver de att säger de till så behöver de inte betala. Men vem vill, om man inte verkligen måste, stå där och erkänna att man inte har råd?

För det är väl det denna regering förklarat gång på gång, handla mer, få fart på Svensk ekonomi. Och det är sant. Men alla som inte har nått att handla för?

Vi läser om alla dessa, ca 220 000, barn som inte har. Som varje gång de slår på radion eller TV:n, läser en tidning, är på stan eller umgås med kompisar blir upplysta att de inte har. Skit i sakerna men tänk dig den känsla som barnen får när de vet att alla andra kan köpa glass och de får gå utan. Förstår att vissa bli arg och tycker det är orättvist. Men vem ska de bli arg på, föräldrarna kanske? Många blir arg på samhället för att det är orättvist.

Många blir arg för att de ser att föräldrarna mår dåligt. Och vem sjutton skulle inte det. Att knappt ha mat på bordet åt sina barn, att bella om vilken räkning som måste slira efter denna månad. Många föräldrar mår jätte dåligt för att de inte kan bjuda på en glass, åka på semester, ge sina barn det som alla andra har osv. Och mår föräldrarna dåligt så speglar det av sig på barnen.

Var det inte denna regering som hade som vision att inga barnfamiljer skulle vräkas? Sorry, den visionen fukade inte heller. Under de första 50 dagarna 2008 vräktes 89 barn, 2010 vräktes 632 barn vilket är en ökning från året tidigare. Under detta års första halva blev 350 barn vräkta om vilket du kan läsa här:

http://www.expressen.se/nyheter/1.2490525/350-barn-vraktes-det-senaste-halvaret

Och visst, det finns föräldrar som inte sköter sig och sina räkningar och därför blir av med bostaden. Men jag ställer mig frågande....är det barnens fel? Är det barnens fel att de inte får hjälp när de bor med föräldrar som är alkoholiserade, narkomaner, psykiskt sjuka, funktionshindrade eller eller. Har vi som samhälle inget ansvar för dessa barn?

Kan ibland förstå detta med tvångssterilisering, tyvärr. Barn som alla skiter i, som mår så dåligt att de begår självmord (vliket också har ökat) som hamnar i dåligt sällskap, blir uttnyttjade osv. Vi pratar om drägligt liv för gamla och sjuka men struntar i barnen. De sitter utarbetade, egensinniga, hopplösa och okunniga socialarbetare som ska hålla i allt. Och som vi sett så funkar det inte alltid. Brottsligheten sjunker i åldrarna, ungar som misshandlar och våldtar, barn som bara är barn.

Var i helvete är föräldrarna?

Har sett rikemansungar som slår ner folk bara för att. Sett socialarbetares ungar som mobbar. Vem har koll på dessa? Olämpliga föräldrar finns inom alla klasser och tyvärr verkar få inse det... Jo, de kanske inser det men de skyller allt som oftast på ungar från fattiga områden.

Visst, detta skulle hjälpas med pengar. Pengar är jätte viktigt. Men att få ett jobb även med usel lön, skulle göra att en förälder får bättre självkänsla. Även om pengarna precis kommer att räcka så räcker de. Föräldrarna behöver inte må dåligt och oroa sig för allt. Samt att de får känna av att de duger. Om nu inte föräldrarna tillhör de olämpliga föräldratyperna.

Vi läser ju om föräldrar som skaffar barn på barn trots att socialen tar dom. Varför finns det inte personal som kan hjälpa familjen på rätt köl i stället. Vet att på 60-talet fanns hemsammariter. De kom hem till de som behövde hjälp i hemmet. De lagade mat, städade och hjälpte till.... gratis! Var tog de vägen? Inte kan de vara samma som dagens hemtjänst för de har inte ens tid att sitta ned och fråga hur vårdtagarna mår.

Har vi i samhället inriktat oss så mycke på vinst att vi glömt vad vi förlorar?

Är vinsten allt? Och borde vi inte lära oss att satsa långsiktigt när det gäller människor? Tänk att ha någon som verkligen går hem till folk som har bekymmer, går hem dit och ser till att barnen har det bra. Stannar någon timme, tar sig tid och det kanske flera gånger i veckan. Helt plötsligt skulle någon verkligen veta hur barnen har det, är allt så bra eller så dåligt. Vilken hjälp kan just dessa behöva?

Vi verkar ha glömt bort detta i detta land. Varje människa är unik och har behov därefter, unika behov.