Fortsättning på Com Hem

Ja, tänk att de äntligen har lyssnat på kritiken. Synd att det skulle behöva ta 2 år. Aftonbladet och E24 har även idag skrivit om Com Hem. På E24 kan man läsa kommentarer av personal eller fd personal. Och de är inga vackra ord det har att säga om Com Hem.

Var precis in på deras hemsida och läste några ursäktande ord av deras VD. Han skriver bland annat:

"Trots de nedslående resultaten så uppskattar vi att du som kund berättar när du inte tycker vi motsvarar dina förväntningar. Då har vi möjlighet att förbättra oss och utveckla våra tjänster och vår verksamhet åt rätt håll."

Och vad har jag att säga om detta. Äntligen. Här har man i många år försökt att berätta när jag inte tycker att de motsvarar mina förväntningar. Har de brytt sig. Nopp, skiter i vad kunderna tycker. Vem vill ringa eller maila dit och på ett hyfsat sätt tala om att man inte förstår eller att nu blev det nog fel när man blir bemött som en idiot. Kunden har aldrig rätt enligt dem, vi är tydligen inte kunniga nog för att ha Com Hem.

Men nu ska de minsann börja bry sig. Då ställer jag mig frågande till er på Com Hem, om ni nu tittar in på min blogg igen.

Ska jag behöva vänta ett helt år till på att mitt bredband ska funka som ni lovat och som jag betalar för?

Ska jag ha en fungerande telefon varje dag som ni lovat och jag betalar för?

Ska mina barn kunna se på sina barnkanaler som ni lovat och som jag betalar extra för?

Vem ska ersätta mig för 3 år med dåligt fungerande bredband, tv och telefoni?

Ska jag fortsätta att betala samma pris för en tjänst ni nu vet och har lovat att åtgärda?

Och vem ska betala för alla förbättringar som er VD lovar?

Jag vet inte, men jag tycker inte att dessa funderingar är helt obefogade.

Nä, ska det behöva ta ett helt år innan de ens funkar att felanmäla saker som inte är mitt fel men som jag min dumme f*n står och betalar för. Får nog ta och sondera terrängen lite, för sämre kan det ju inte bli.

Och det mina vänner är bevisat =)

Lätt ironiskt inser jag att när jag sitter här och skriver så har tvn blivit svart vid 2 tillfällen. Att nätet lagt av tidigare idag vid 5-8 tillfällen behöver jag ju kanske inte nämna. Men ironiskt är det, i alla fall lite. Och hade jag ringt till Com Hem i måndags så hade jag fått veta att det är mitt fel för det är ingen annan som har liknande fel med Com Hem. Gudars vilken idiot jag är då som lyckas med att tvn blir svart utan att ens vara i samma rum .....

Får väl prova ringa dit, hoppla nu blev tvn svart igen, nästa vecka. Då kanske deras service har blivit lite bättre och jag har slutat vara en idiot=)

Provade ringa men orka stå i telefonkö. Nä, skickade precis in ett mail via deras hemsida. Får se om jag får något svar denna gång. Sist jag gjorde det så hörde de aldrig av sig....

Comhem

Måste bara få kommentera att i Aftonblades så står det att Comhem är sämst på mycket. Detta är ju inte nyhet. Ni som har läst min blogg tidigare har ju sett vad jag tycker om detta företag.

E24 redovisar vad Svensk Kvalitetsindes kommit fram till när det gäller tele- och datatjänster. Kolla länken nedan så ser ni vad kunderna har att säga:

http://www.e24.se/pengar24/dinarattigheter/konsumentratt/artikel_1646171.e24?offset=0&maxcount=3#articlecomments

Tänk att de på Comhem säger till mig när jag har klagat att jag är en av de få som har dessa problem. Ha, vilket skitsnack. Det är nu bevisat att vi är många, flera hundra som har samma bekymmer. Hoppas de fega jäklarna på Comhem svarar på denna armstormning från kunder och fd. kunder.

Vad skriver då E24 om denna undersökning, jo att:

Inom datakommunikation ligger Telia och Bredbandsbolaget i topp. Com Hem behåller sista platsen från förra årets undersökning och lyckas med bedriften att sänka sitt kundbetyg.

Och:

 Inom digital-tv får Boxer högst betyg följt av Telia. I botten ­ligger Viasat och Com Hem ­lämnar förra årets jumboplats.

Samt:

Både Tele2 och Com Hem har tappat jämfört med förra året. Orsaken är att kunderna bedömer att deras service har blivit sämre.

Och icke att glömma:

Högst andel klagomål har Telia och Viasat men medan Telia får höga betyg för hur de hanterar kundernas klagomål får Viasat lägre betyg. Sämst betyg för sin klagomålshantering får Com Hem och högst betyg noteras för Boxer.

Men de som är roligast är att läsa vad kunderna tycker. En efterlyste någon typ av respons från Comhem. Och hur troligt är detta? Kan ju fundera på vem de ska skylla på denna gång. För det är ju alltid kundens fel för själv är Comhem felfria.

Men gott mår jag att skit de få hehehe.....

Tillägg:

Som ni ser mina läsare så har Com Hem äntligen svarat fast jag denna gång inte har bett om det. Man ska aldrig säga aldrig men denna gång kanske de lyssnar på sina kunder. För utan kunder kan de lika gärna klappa ihop och söka sig nya jobb. Att skriva i sitt CV att man jobbat för Com Hem i dagens läge kanske inte är så lysande.

Kanske det är så att de har blivit för stora, tanken var god men de blev för mycke. Man har inte haft tid att anställa bra arbetskraft och att man har, som många större företag, uppmuntrat till kvantitet istället för kvalitet.

När jag för många år sedan blev kund hos Com Hem så funkade kundtjänsten jättebra, även om problemen fanns redan då. Kommer ihåg att jag fick bekymmer med telefonen (?) och ringde dit. Fick hjälp ganska omg och någon dag senare rinde en kvinna upp och kollade så att allt fortsatte att funka som det skulle. Snacka om att bli glatt förvånad.

Sånt tycker vi om Com Hem, inger förtroende, att ni tar kundernar på allvar. Detta var något jag talade om för alla. Superbra reklam för Er, tyvärr rekommenderar jag Er till ingen idag.

Men att efter att ha hamnat på botten redan förra året när det gäller datakommunikation och inte har blivit bättre. Utan de har blivit ännu sämre.

Vad krävs för att detta företag ska ta tag i klagomålen. En startsträcka som ligger på 2 år är under all kritik. Hur många år kommer det att ta innan de kravlat sig upp från botten? Tydligen har de lite koll ute nu efter den kommentar jag fått. Men vem kommer att tro det, att kunna lita på vad de säger.

Att hävda att de måste arbeta hårdare och att de ser allvarligt på resultatet som Com Hems representat gjort i kommentaren känns lite som ett hån mot oss kunder som klagade redan förra åretoch året före det. De måste ju ha struntat i resultatet då eller våra klagomål genom att de blivit sämre. Lite skrämmande att ett så stort företag kan behandla sina kunder på detta vis.

Nä, någon reklampelare för detta företag kommer jag inte att bli, inte som i början. Får ta och kolla runt för snart är mina knutna avtal över med detta företag och jag blir punk och fågelfri. Och vad glad mitt pengakonto ska bli och själen. Inga mer nät som går ner sig flera gånger per dag eller telefoner som funkar när de vill och att kunna se på TV utan att bilden försvinner. Och ingen mer kundtjänst som skyller på eller anklagar kunderna, slarvar bort anmälningar och inga försäljare som lurar på kunderna dyra tjänster.

Jo du Com Hems representant, upp till bevis nu och betydligt kortare startsträcka tack. Mycket att ändra men mycket att vinna.

Katastrof.........

Fick tidningen Rörelse igår. Det är en tidning man får när man är medlem i RBU och i går så kom den då. Hittade en artikel som tiltalade mig ruskigt mycke. Det handlade om smärta och olika grader av smärt hos människor med OI.

" Akuta smärtor - Lätt att få förståelse för. Den uppstår vid ett benbrott, är ofta stark men också begriplig. Denna smärta går över och den kan lindras med läkemedel. Omgivningen visar förståelse"

Denna smärta är något de flesta kan och kommer eller har upplevt. De vet vad man pratar om. Något som andra kan sätta sig in i och därigenom ökar förståelsen, Bra!

" Kronisk smärta - Detta kommer med åren, men även endel barn kan ha den. Den är inte så stark som den första smärtan, men den varar längre, upplevs som meningslös, hindrar aktiviteter och är svår att hitta verksamma läkemedel mot"

Det som jag upplever som svårast är att denna smärta befinnersig på olika platser. Smärta i benet på torsdag och fredag, i armen på lördag och i ryggen på söndag, måndag och tisdag. Med andra ord, kronisk smärta men inte på samma ställe hela tiden. Och skulle smärtan gå över i armen för att man tar tabletter så börjar det i benet eller någon annan stans. Eller så är det helt enkelt så att det smärtar konstant från hela kroppen och att det som smärtar mest är det som man märker. När man sedan medicinerar bort en del av det så är det en annan smärta som smärtar mest. Oj, det låter krångligt, jaja.

Hur sjutton tror någon att en läkare tror på en? Nä, man lär sig att leva med den och när den blir för intensiv så söker man läkare. Men läkare vill alltid veta hur länge man har haft smärtan. Hur ska man veta det? Man kan ju inte svara att jo, i februari det och det datumet sen halva mars och lite i april...... Då måste man ju föra smärtdagbok och inte fattar läkarna något mer för det. Nä, i med en tablett och så vidare.

" Gruva-sig-smärtor - Det är när man gruvar sig för att smärtan ska slå till, till exempel genom risken att falla, benbrott som uppstår, rädsla för vädret, vintern eller halka. Den inskränker aktiviteter, musklerna spänns och det i sig leder till smärta"

Ooooo detta känner jag igen. Men jag brukar säga att jag alltid står på Katastrofberedskap. De som känner mig vet att jag alltid har med min akut-påse. Där finns det mesta för en olycka, bandage, smärtmedicin, Emla-kräm osv. Och det är denna typ av smärta man inte vill föra över till sina barn. Att de ska bli rädd för olyckor bara för att jag är det. De måste lära sig själv, sina egna begränsningar, vad de klarar av och vad de borde oroa sig för. Learning by doing, som jag säger.

Det är så lätt att föra över sina egna fobier och rädslor till barn. Hur många är inte rädd för getingar bara för att föräldrarna är det. Synd att det inte funkar likadant med droger och sånt.

" Den existentiella smärtan - Det är sorgen över allt man inte kan göra, över att man blir sämre med åren, sånt man kunnat göra men inte kan längre. Förtvivlan över begränsningar sätter in. Varför jag?"

Denna smärta är viktig att släppa fram ibland, inte alltid men lite då och då, säger forskaren Inger-Lise Andresen som forskar i detta. Forskaren Lena Lande Wekre bekräftar att psykologin spelar en större roll vid smärta än vad läkarkåren har trott. Hon säger: Föräldrar, särskilt föräldrar med OI, fokuserar starkt på att deras barn med OI ska slippa smärta. Ge barnen smärtlindring direkt efter ett benbrott, vänta inte.

Här infliker jag med min erfarenhet av läkarkåren. Ingen smärtlindring innan man blivit undersökt, ifall det ska till en operation. Har man ätit eller druckit nära en operation så spyr man som en gris efteråt. Detta har varit så ingrott i ryggmärgen på mig men har äntligen börjat luckras upp. Behöver man smärtlindring så ska man ta det, PUNKT. Skit i vad läkarna säger, tänk själv. Men i alla fall så fortsätter denna forskare med:

" Danska OI-föräldrar har morfinsprutor hemma sedan en fransk studie visat att stark smärtlindring direkt är det optimala"

Jag håller med, bara att bocka och buga. Kan berätta att dessa forskare arbetar på TRS utanför Oslo som är ett center för små och okända diagnoser. Där har man genomfört studier när det gäller OI, smärta och åldrande. Tyvärr kommer de inte fram till något som skulle kunna skänka ljus för oss som blir äldre. Skriver av i stort sett det som står i Rörelse:

" På TRS har man iaktagit att åldrandeprocessen går fortare hos människor med funktionsnedsättningar än normalbefolkningen. Personer med rörelsehinder får tidigare än andra förslitningsskador, det fysiska åldrandet inträder tidigare, trötthet, belastningsskador och benskörhet.

Åldersförändringar kommer i ögonen. Pupillerna blir mindre, linsen mindre genomskinlig, släpper in en tredjedel av ljuset i näthinnan mot för en ung människas öga.

Muskulaturen blir svagare, uthållighet och kordination minskar. Muskelmassa försvinner.

Osteoporos, som innebär en ökad risk för brott till följd av minskad benmassa och förändring av strukturen av benvävnaden drabbar många.

Det leder till inskränkt ledrörlighet, minskad kollagensubstans. Hjärnan förlorar nervceller, benen får nedsatt känsel och balansproblem, finmotoriken försämras. Hjärt-kärlsjukdomar påverkar 47% av personer över 67 år. Andningen tappar elasticitet och detta är normalt åldrande kontra akut sjukdom."

Uppmuntrande, skulle inte tro det. Men ganska mycke sanning. Min mormor hade sådan värk att hon ville dö, 64 år gammal. Men på den tiden fanns ingen direkt hjälp att få. Jag har ju fått bisfosfonater så jag borde ha ett bättre skelett.

Min syster som bara haft 2 frakturer har enorm värk och har jätte svårt att gå. Tyvärr bor hon i Amerika och där får inte personer med OI ta en sjukförsäkring så all sjukvård kostar multum. Att hon skulle ha råd att få bisfosfonater är bara en önskedröm. Jag önskar att hon kunde flytta tillbaka hit för att få lite hjälp. Men har man barn och familj där så är det inte bara att flytta. Som sagt, många önskedrömmar blir det.

Men som att allt detta inte skulle räcka. Vi som har hörselbekymmer kommer dessutom att bli döv. Men det var ju ingen hemlighet för mig, det har jag väntat på i många år.

På detta fackseminarium som var i september så kom några vuxna med OI fram till att de vill bilda en arbetsgrupp för OI-frågor. Dels att ett sommarläger för större barn borde finnas och jag kan bara hålla med. Men det som jag anser viktigast är att de vill se ett bättre omhändertagande av vuxna, ooooooooooo så efterlängtat detta är.

Något annat de tog upp var att det borde vara fler träffar för OI:are. Gud så skönt att kunna sitta ned och prata, dela åsikter, fråga och fundera, ansikte mot ansikte med andra med samma erfarenheter. Höra hur de har löst allt. Tips och ideér och allt sådant. Håller tummarna.

Hade gärna farit på detta seminarium men nu hade jag en grabb i helbensgips här hemma som var i konstant krig med sin far. En far som inte har så stor förståelse pga noll koll när det gäller OI. Så jag ville inte lämna killen. Första prioriteringen ligger ju på barnen.

Engelskt eller Amerikanskt?

Brukar se ett program som heter Grand Design. Man får följa med en familj i England som ska bygga ett helt nytt hus. Dock inte ett typ Älvsbyhus utan ett arkitektritat ett. Men det jag inte förstår är hur fasen de hänger dörrar i England?

Spelar tydligen inte om det är ett gammalt eller nytt hus, hänga dörrar kan de inte.

När de öppnar en dörr in till ett rum så är det första man ser en vägg. Man måste öppna dörren helt för att kunna se in i rummet och att kunna ta sig in i rummet. I Sverige så öppnas en dörr så att man ser in i rummet bara genom att glänta på den. Lämnar man dörren helt öppen så slickar den väggen. I England så blockerar den rummet. Även i renoveringsprogram från England så tror man ju att de ska hänga om dörrarna. Men icke sa nicke, de hänger kvar helt tokigt. Betyder detta att det är "fint" att ha dörrarna så?

Måste ju bli hjärnsläpp för Simon i "Simon och Thomas". Han fixar ju till svenska hem men är engelsman.

Bara för att jag nu är inne på gnället så fortsätter jag med Amerika. Hur sjutton kan man ha runda handtag? Man måste alltid ha ena handen fri om man ska igenom en stängd dörr. Kan ju inte vara godkänt i detta handikappanpassade land. Tänk någon med reumatism eller andra sjukdomar i händerna. Gipsade eller amputerade, ett rent elände.

Något jag tyvärr upptäckte när jag var over there var deras toaletter. De har ju vatten ända upp till ringen. Kan de bero på att de är lite slö och försöker slippa torkningen=). Ja, ni fattar väl, de doppar rumpan i skålen när de är klar.... vilket inte är så renligt. Men vem vet. Gustavsberg skulle kunna göra stora affärer i det landet.

Men det som jag tycker är värst är att vissa/många har heltäckningsmattor i badrummen. Syster-yster tog ut deras så fort hon kunde. När grabben var liten och skulle stå och pinka så förstår ni nog var mycket av den varan hamnade. Inte för att glömma, bakfulla vuxna eller ungar med magsjuka. Så himla ohygieniskt.

I Norge så köper man sina egna vitvaror, även om man bor i hyreslägenhet. Lite smart om alla skulle ha råd.

Betyder detta då att amerikanare är äckliga och engelsmän lider av konstanta bulor i huvet och alla norrmän drar på ett släp med vitvaror i? Hmmmm nått att fundera över och vilka bekymmer vi i Sverige har, säker fler än vi kan ana....

Klassresor, föreningar och styrelsemöten....

Ja, när det ena lugnar ned sig så tar man på sig annat så tiden nästan inte räcker till. Jag kan ju inte vara riktigt riktig ibland. Men så är det, vill man vara med och påverka så måste man vara med och inte bara sitta hemma och klaga.................

För tillfället så skjutsar jag den större grabben till skolan och hem igen för det är snorhalt ute och lite långt att gå med kryckor. Har även hunnit med att vara i skolan och informera gymnastikfröken om OI. Hon verkar jätte bra så det borde nog lösa sig.

Stor grabben hade föräldramöte härom kvällen så han och jag gick. Ganska kul att träffa föräldrarna och barnen. Han har ju bytt skola nu så det är inte många man känner. Men ungarna verkar superbra. De bjuder på sig själva, ingen direkt prestige där inte. Och de hjälper grabben med det mesta och har välkomnat han jätte bra. Bara hoppas att han inte backar undan. Han är ju lite blyg i början och speciellt nu när han har kryckorna.

Men med skolan har det funkat jättebra, han har fått egen nyckel till hissen och extra hjälp i vissa ämnen. Kompisarna hjälper till med att bära böcker och mat och sånt. Nä, riktigt nöjd med att han bytte skola, såhär med facit i hand. Vet ju hur illa det funkade för lillebror på friskolan när han bröt benet, inte alls med andra ord.

Men det kom upp om en ev klassresa och var och när. De flesta ungarna ville till Göteborg. Vad är det med skolbarnen, alla ska till Göteborg. Är det för att alla andra skolklasser i Sverige har farit dit? Eller är det för att de ser en chans att vara där utan föräldrar? Inte vet jag och inte förstår jag. Redan på min tid så skulle alla till Göteborg.

Det finns speciella paket man kan köpa för just en klassresa till Göteborg. Min grabb är inte så intresserad av detta resmål, han har ju varit där några gånger. Jag pratade med 2 killar om vad som var viktigast med en klassresa, platsen, friheten, gemenskapen eller vad..... När de började tänka efter så insåg de att jag hade en poäng där. Ena grabben kom fram till att man kanske kunde göra en enkel och billig resa redan i slutet av 8:an. Tälta på någon ö här utanför. Bra förslag, får se om han får igenom det. Ska ha möte om 2 veckor.

Bad en kompis, gulle dig Sara, som arbetar på resebyrå att kolla lite gruppresor utomlands. Finns ju lång-weekend resor. Varför inte åka 4 nätter utomlands istället för att bo i en gympasal i Göteborg i 3 nätter? Är ungarna duktiga på att arbeta och tjäna pengar så kan detta vara realistiskt. Och är målet eftersökt så arbetar man bättre. Men vi får se, ska ta upp detta på klassresemötet. Min grabb gillar det i alla fall.

Sen håller vi på att sälja stadskortet för simklubben, någon som vill köpa?????.

Och sen är det även föräldramöte där med.

Sen har några föräldrar startat en föräldraförening på friskolan. Detta kan behövas. Läste i Kuriren om skolinspektionens utredning. Måste erkänna att jag gick lite i taket när jag läste om det beröm de fått för sina insatser för barn med särskilda behov. Kolla länken!

http://www.kuriren.nu/nyheter/artikel.aspx?articleid=5103271

Ni som har läst i min blogg vet vad jag menar. Vilket jäkla skämt. Vilka insatser, jo de som har lite enklare funktionshinder kanske. Finns inga barn som sitter i rulle eller liknande. Jag menar som är funktionshindrade. Allergier och diabetes, otäcka diagnoser allt ihopa. Men vilka insatser krävs det där, liten och sällan. Detta är något som barnen klara själva för det mesta. Och behöver de mer hjälp så får kompisarna hjälpa till. Skulle min lilla kille göra illa sig igen och vi föräldrar inte kan ställa upp, ja då får han sluta eller klara sig utan. Vad är det att berömma, tvi vale för sånt.

Men nu var det föräldraföreningen som jag skulle skriva om. En mamma till grabbens kompis är en av de som startat upp detta. Hon frågade och jag sa nej, har inte tid. Sen ringde hon en kväll och frågade om jag ville vara suppleant i alla fall. OK, det kunde jag väl ställa upp på. Så jag satte mig in i lite av deras stadgar och tankesätt. Vi hade årsmöte och styrelsemöte igår kväll och i förgårkväll ringde mamman igen. Jo, kunde jag tänka mig att kanske hoppa in i styrelsen om inte alla som lovat att ställa upp gjorde det. Ja men va sjutton, ok då. Så nu sitter jag i styrelsen för friskolan på 2 år. Gissa om jag kommer att vara en nagel i ögat på ledningen.

Vi ska ha ett till styrelsemöte och gå igenom sånt vi vill ta upp med ägare och rektor. Har redan börjat skriva upp saker. Har kommit upp i ca 3 A-4 sidor. Ska bli lite roligt de här. Jag har förklarat för mamman att mitt hjärta brinner för att hjälpa utsatta barn, mobbade och funktionshindrade.

Tycker som sagt var att det är en jäkla dubbelmoral att det är ok att tjäna pengar på funktionshindrade i ett av sina företag och sedan neka dem i ett annat för att det kostar pengar. Rys säger jag bara, hurvas bara jag tänker på sådana människor, sådana som bara tänker på pengar och vinstmarginaler och sig jävla ego.

Till veckan ska jag på nästa styrelseuppdrag, RBU. Men det blir lite lugnare, inte lika många känslor inblandade där. Klart man blir arg när man ser hur kommun och landsting rent av misshandlar barnen. Skiter i lagen och skyller på andra. Men friskolan ligger lite närmare. Där blir ju mitt barn direkt utsatt.

Äntligen lite lugnare =)

Ja, nu var det länge sedan jag skrev. Men så är det när det är mycket på gång. Men nu börjar det äntligen lugna ner sig. Tack för det, säger jag bara.

Vad är det nu jag lovat att återkomma om, får nog ta och tjuvkolla lite. Återkommer snart....

.........aha nu vet jag. Får väl börja att beta av sak efter sak.

Ja, jag lyckades övertala grabben att hänga med på utflykten och han hade det jätte bra. Den otrevliga läraren kom fram till oss när vi kom och tackade för att jag varit så snäll som skjutsade barnen. Själv orkade jag inte bry mig direk. Har man inte vett och be om ursäkt när man gjort något fel så ska man inte förvänta sig att andra gör det, tänker på barnen och att föregå som gott exempel.


Men i alla fall. Hade ju planerat att stanna och plocka lite bär, läsa lite och dricka kaffe och njuta i den vackra höstsolen. Upp på berget hade jag inte tänkt mig men däremot att stanna ifall olyckan skulle vara framme. En av mammorna till en ny flicka kom och surrade och sen blev det inte mycket gjort. Ganska snacksalig kvinna och ni som känner mig vet att jag är duktig på det. Men nu fick jag klappt en syl i vädret. Jag berättade lite om vår diagnos och att det var därför jag går med rullator och som jag stannade kvar. Tydligen har hon och 2 av barnen brytit sina ben en hel del, får lätt blåmärken, överrörliga leder och lite annat och jag kännde bara, HALLÅ.

Allt detta stämmer ju in på min diagnos. Så jag bad henne att kontakta en barnortoped som ska kunna lite om detta i Sunderbyn. Den läkare vi aldrig får träffa i och för sig så jag vet ju inte vad hon kan. Däremot hade ingen i familjen blå ögonvitor vilket är ett enkelt kännetecken på sjukdomen. Men en viss typ av sjukdomen har man inte det och vem vet. Patienter med denna diagnos kanske har ökat med 50% bara så där. Vi får väl se......

Och hur går det med den större grabben och hans jäkla ben...? Jo, nu är det helt men funkar inte så bra, fortfarande kryckor. När vi var på första återbesöket så fick vi träffa en ST-läkare. Visste han nått, skulle inte tro det. Man blir så himla trött när de sitter där och låtsas att de kan så himla mycke men kan inte ge ett vettigt svar.

Bästa var när jag frågade hur det var tänkt att grabben ska kunna stödja på

benet. "Jaaa, om man inte kan gå och belasta så kan man göra det när man sitter ner" säger läkaren samtidigt som han visar med benet i 90 graders vinkel. Då ville jag bara gå därifrån lätt skrattande. Hallå, dumma gubbe. Benet är gipsat i 180 grader hur sjutton har du tänkt att han ska böja på det då? Nä, man blir bara trött på allt sånt här, samma visa varje gång. Både jag och grabben insåg att detta ger inget, ingen respekt här inte och inte lyssna han på vad jag sa och vad jag kan. Inget intresse av att lära, kan-själv, precis som de flesta läkarna.

Men nästa gång vi var på återbesök fick vi träffa denna ypperliga läkare som var då vi kom in på akuten, Jan Viklund. Så himla bra. Han lyssna och vi lyssna och sen kom vi fram till nått som borde funka. Tom grabben sa efteråt att han kände att denna läkare fick han förtroende för. Nu har i alla fall han insett att det är skillnad mellan läkare och läkare. Det bästa var att läkaren höll med om att vi med OI ska inte träffa vilken läkare som helst utan det ska ha viss kunnighet och erfarenhet, inte någon jäkla ST:are. Vad är en ST:are då, jo en vanlig allmänläkare som bestämt sig för att speciallisera sig på ett område. Vilket betyder att de kan ha noll eller ingen kompetens när det gäller OI, vanliga frakturer, ja men inte allvarligare sjukdomsdiagnoser.

Läkaren ordnade så att vi skulle få träffa han vid nästa återbesök också. Han hade ingen tid då men det ordnade fram åt oss. Åkte hem med lättat hjärta, så himla skönt. Vid nästa besök så tog de bort gipset och ersatte det med ett Aircast. Som en stövel med uppblåsbara kuddar inne i och grabben fick numer även belasta så mycket som han kunde. Och detta efter endast 4 veckor med helbensgips. Förra gången han bröt detta ben så hade han gipset i 8 veckor och normalt är 5 veckor helbensgips och 2 veckor med halvbensgips.

Och det är detta jag ville, att en OI:are inte ska behandlas som andra utan att de ska upp på fötterna så fort det går och det förstod denna läkare. Inte som andra läkare, "så här gör vi alltid och så ska vi göra nu också". Inte en endaste tanke om vad som är bäst eller, nä, konservativ behandlig som de så fint heter. Blaha blaha säger jag bara.

Att grabben sen behöver sjukgymnastik är ju själklart. Viklund tyckte att det där kan väl jag bästa av alla och därför så ansåg han att det kunde jag sköta hemma. Måste erkänna att äntligen så insåg även grabben att jag kan en del, att det är fadern som är ute och cyklar. Som när fadern ansåg att han vet och kan mer än mig om hur det är att gå på kryckor......*asg*. Jag tror inte att han någonsin har gått på kryckor, kanske i barndomen och brytit något, aldrig.

En lite fundering,

hur många kommer ni ihåg som hade helbensgips i högstadiet?



Grabbens far kommer ihåg att minst 8-9 stycken hade det (över 30 år sedan han gick på högstadiet). Denna fundering kom upp när jag försökte förklara varför grabben var rädd att gå till skolan med helbensgipset. Jag har gjort det i högstadiet och jag vet hur det är. Men nu kommer ju fadern ihåg allt och han vet att ingen blev puttad, påsprungen eller nått sånt utan alla visade hänsyn..............hela dagarna i skolan *asg* igen.

Och kära syster yster, om du läser detta så får du gärna komma med din kunskap om hur det var på högstadiet. Det är så himlans skönt att motbevisa vissa =)

Men som min barndomsvän Katarina sa, "om en frisk människa blir puttad så reser de sig upp igen. Men om en OI:are blir det så kan det bli en ny fraktur och det vet grabben om. Inte är det konstigt då att han är orolig" Tack säger jag bara vännen, äntligen någon som förstår hur vi tänker, kanske för att du varit med ett tag. Och du kommer att vara med i många år till, våga bara säga upp bekantskapen. I´ll hunt you down, hehehe............

Och bli puttad när man inte har någon balans utan trillar för ingenting.....nä. Men är det inte tur då att fadern vet och kan allt och kommer ihåg allt och vet hur det var för dem i hans skola för 30 år sedan. Och att han känner alla så att han har frågat dom om hur det var. Nä, nog förstår jag att det blev konflikter hemma hos han. Det är svårt för ett barn att få sin röst hörd när man han med en allvetare att göra. Men när han tror att han ska lära mig hur det är att gå på kryckor säger väl allt. Har gått sammanlagt nästan 10 år så jag tror jag har lite mer erfarenhet än han.

De bokade även in ett sista återbesök och vi fick även veta vilken läkare vi skulle få då. Per Morberg, han som jag har haft. Kanske inte den bästa men han har kunskap om OI. Varför inte Jan Viklund igen, ja det funderade vi också på. Jo, den gubben arbetar mest i Piteå och är bara i Luleå någon gång i månaden, tyvärr. Grabben var lite orolig att byta läkare genom att han kände förtroende för Viklund men det gick bra. Morberg är inte dålig och förklarade jätte bra för grabben om frakturen och läkning och allt. Tjoho, en till läkare som grabben fick förtroende för.

Men i alla fall, nu har han börjat skolan igen, fast med 2 kryckor. Få se hur länge han behöver dem, men foten är svullen som en fotboll när han kommer hem efter skolan. Men det är skönt att se att han inte har halkat efter så mycket, de har han och jag skött bra. Tyvärr så hade han fått läxa i brevlådan hos sin far som inte han fick. Eller som hans far inte såg till att han gjorde, så endel läxa har han kvar. Men han har hunnit beta av prov och sånt, skööööönt.

Eftersom att hans far verkar sakna förståelse för detta så har det varit mycke turbulent hemma hos han. Grabben har varit här den mesta tiden och det är jag som har ordnat och farit. Ordnat med skola och läxa, farit på alla återbesök, träning osv.

Jo, dagens ros som jag försökte att sätta in i tidningen funkade. När vi var på första återbesöket så gick jag i väg på kiosken och vem träffade jag i korridoren. Hörde någon som ropade "tack för rosen" och där kom ambulans-Mattias. Så rosen kom med och den hade blivit läst. Jag förklarade hur mycket det betytt för grabben att det var en känd ambulansförare. Jobbar jag nästa gång så kommer jag, ring och beställ mig (typ) sa Mattias.

Men men, nu är grabben tillbaka i skolan och vi håller tummarna att han eller lillebror INTE ska lyckas igen på många, många år.