Äntligen lite lugnare =)

Ja, nu var det länge sedan jag skrev. Men så är det när det är mycket på gång. Men nu börjar det äntligen lugna ner sig. Tack för det, säger jag bara.

Vad är det nu jag lovat att återkomma om, får nog ta och tjuvkolla lite. Återkommer snart....

.........aha nu vet jag. Får väl börja att beta av sak efter sak.

Ja, jag lyckades övertala grabben att hänga med på utflykten och han hade det jätte bra. Den otrevliga läraren kom fram till oss när vi kom och tackade för att jag varit så snäll som skjutsade barnen. Själv orkade jag inte bry mig direk. Har man inte vett och be om ursäkt när man gjort något fel så ska man inte förvänta sig att andra gör det, tänker på barnen och att föregå som gott exempel.


Men i alla fall. Hade ju planerat att stanna och plocka lite bär, läsa lite och dricka kaffe och njuta i den vackra höstsolen. Upp på berget hade jag inte tänkt mig men däremot att stanna ifall olyckan skulle vara framme. En av mammorna till en ny flicka kom och surrade och sen blev det inte mycket gjort. Ganska snacksalig kvinna och ni som känner mig vet att jag är duktig på det. Men nu fick jag klappt en syl i vädret. Jag berättade lite om vår diagnos och att det var därför jag går med rullator och som jag stannade kvar. Tydligen har hon och 2 av barnen brytit sina ben en hel del, får lätt blåmärken, överrörliga leder och lite annat och jag kännde bara, HALLÅ.

Allt detta stämmer ju in på min diagnos. Så jag bad henne att kontakta en barnortoped som ska kunna lite om detta i Sunderbyn. Den läkare vi aldrig får träffa i och för sig så jag vet ju inte vad hon kan. Däremot hade ingen i familjen blå ögonvitor vilket är ett enkelt kännetecken på sjukdomen. Men en viss typ av sjukdomen har man inte det och vem vet. Patienter med denna diagnos kanske har ökat med 50% bara så där. Vi får väl se......

Och hur går det med den större grabben och hans jäkla ben...? Jo, nu är det helt men funkar inte så bra, fortfarande kryckor. När vi var på första återbesöket så fick vi träffa en ST-läkare. Visste han nått, skulle inte tro det. Man blir så himla trött när de sitter där och låtsas att de kan så himla mycke men kan inte ge ett vettigt svar.

Bästa var när jag frågade hur det var tänkt att grabben ska kunna stödja på

benet. "Jaaa, om man inte kan gå och belasta så kan man göra det när man sitter ner" säger läkaren samtidigt som han visar med benet i 90 graders vinkel. Då ville jag bara gå därifrån lätt skrattande. Hallå, dumma gubbe. Benet är gipsat i 180 grader hur sjutton har du tänkt att han ska böja på det då? Nä, man blir bara trött på allt sånt här, samma visa varje gång. Både jag och grabben insåg att detta ger inget, ingen respekt här inte och inte lyssna han på vad jag sa och vad jag kan. Inget intresse av att lära, kan-själv, precis som de flesta läkarna.

Men nästa gång vi var på återbesök fick vi träffa denna ypperliga läkare som var då vi kom in på akuten, Jan Viklund. Så himla bra. Han lyssna och vi lyssna och sen kom vi fram till nått som borde funka. Tom grabben sa efteråt att han kände att denna läkare fick han förtroende för. Nu har i alla fall han insett att det är skillnad mellan läkare och läkare. Det bästa var att läkaren höll med om att vi med OI ska inte träffa vilken läkare som helst utan det ska ha viss kunnighet och erfarenhet, inte någon jäkla ST:are. Vad är en ST:are då, jo en vanlig allmänläkare som bestämt sig för att speciallisera sig på ett område. Vilket betyder att de kan ha noll eller ingen kompetens när det gäller OI, vanliga frakturer, ja men inte allvarligare sjukdomsdiagnoser.

Läkaren ordnade så att vi skulle få träffa han vid nästa återbesök också. Han hade ingen tid då men det ordnade fram åt oss. Åkte hem med lättat hjärta, så himla skönt. Vid nästa besök så tog de bort gipset och ersatte det med ett Aircast. Som en stövel med uppblåsbara kuddar inne i och grabben fick numer även belasta så mycket som han kunde. Och detta efter endast 4 veckor med helbensgips. Förra gången han bröt detta ben så hade han gipset i 8 veckor och normalt är 5 veckor helbensgips och 2 veckor med halvbensgips.

Och det är detta jag ville, att en OI:are inte ska behandlas som andra utan att de ska upp på fötterna så fort det går och det förstod denna läkare. Inte som andra läkare, "så här gör vi alltid och så ska vi göra nu också". Inte en endaste tanke om vad som är bäst eller, nä, konservativ behandlig som de så fint heter. Blaha blaha säger jag bara.

Att grabben sen behöver sjukgymnastik är ju själklart. Viklund tyckte att det där kan väl jag bästa av alla och därför så ansåg han att det kunde jag sköta hemma. Måste erkänna att äntligen så insåg även grabben att jag kan en del, att det är fadern som är ute och cyklar. Som när fadern ansåg att han vet och kan mer än mig om hur det är att gå på kryckor......*asg*. Jag tror inte att han någonsin har gått på kryckor, kanske i barndomen och brytit något, aldrig.

En lite fundering,

hur många kommer ni ihåg som hade helbensgips i högstadiet?



Grabbens far kommer ihåg att minst 8-9 stycken hade det (över 30 år sedan han gick på högstadiet). Denna fundering kom upp när jag försökte förklara varför grabben var rädd att gå till skolan med helbensgipset. Jag har gjort det i högstadiet och jag vet hur det är. Men nu kommer ju fadern ihåg allt och han vet att ingen blev puttad, påsprungen eller nått sånt utan alla visade hänsyn..............hela dagarna i skolan *asg* igen.

Och kära syster yster, om du läser detta så får du gärna komma med din kunskap om hur det var på högstadiet. Det är så himlans skönt att motbevisa vissa =)

Men som min barndomsvän Katarina sa, "om en frisk människa blir puttad så reser de sig upp igen. Men om en OI:are blir det så kan det bli en ny fraktur och det vet grabben om. Inte är det konstigt då att han är orolig" Tack säger jag bara vännen, äntligen någon som förstår hur vi tänker, kanske för att du varit med ett tag. Och du kommer att vara med i många år till, våga bara säga upp bekantskapen. I´ll hunt you down, hehehe............

Och bli puttad när man inte har någon balans utan trillar för ingenting.....nä. Men är det inte tur då att fadern vet och kan allt och kommer ihåg allt och vet hur det var för dem i hans skola för 30 år sedan. Och att han känner alla så att han har frågat dom om hur det var. Nä, nog förstår jag att det blev konflikter hemma hos han. Det är svårt för ett barn att få sin röst hörd när man han med en allvetare att göra. Men när han tror att han ska lära mig hur det är att gå på kryckor säger väl allt. Har gått sammanlagt nästan 10 år så jag tror jag har lite mer erfarenhet än han.

De bokade även in ett sista återbesök och vi fick även veta vilken läkare vi skulle få då. Per Morberg, han som jag har haft. Kanske inte den bästa men han har kunskap om OI. Varför inte Jan Viklund igen, ja det funderade vi också på. Jo, den gubben arbetar mest i Piteå och är bara i Luleå någon gång i månaden, tyvärr. Grabben var lite orolig att byta läkare genom att han kände förtroende för Viklund men det gick bra. Morberg är inte dålig och förklarade jätte bra för grabben om frakturen och läkning och allt. Tjoho, en till läkare som grabben fick förtroende för.

Men i alla fall, nu har han börjat skolan igen, fast med 2 kryckor. Få se hur länge han behöver dem, men foten är svullen som en fotboll när han kommer hem efter skolan. Men det är skönt att se att han inte har halkat efter så mycket, de har han och jag skött bra. Tyvärr så hade han fått läxa i brevlådan hos sin far som inte han fick. Eller som hans far inte såg till att han gjorde, så endel läxa har han kvar. Men han har hunnit beta av prov och sånt, skööööönt.

Eftersom att hans far verkar sakna förståelse för detta så har det varit mycke turbulent hemma hos han. Grabben har varit här den mesta tiden och det är jag som har ordnat och farit. Ordnat med skola och läxa, farit på alla återbesök, träning osv.

Jo, dagens ros som jag försökte att sätta in i tidningen funkade. När vi var på första återbesöket så gick jag i väg på kiosken och vem träffade jag i korridoren. Hörde någon som ropade "tack för rosen" och där kom ambulans-Mattias. Så rosen kom med och den hade blivit läst. Jag förklarade hur mycket det betytt för grabben att det var en känd ambulansförare. Jobbar jag nästa gång så kommer jag, ring och beställ mig (typ) sa Mattias.

Men men, nu är grabben tillbaka i skolan och vi håller tummarna att han eller lillebror INTE ska lyckas igen på många, många år.